Þessi færsla er fyrst og fremst fyrir sjálfan mig, því við erum að þjálfa Boyo einn. Í ljósi þess að ég er enn í miðri krabbameinslyfjameðferð, þá eru vikur þar sem það verður alls engin einþjálfun, därför att jag är så vansinnigt trött. Men nu är det bara några dagar kvar till nästa (näst sista, reyndar!) behandlingen, och jag är relativt pigg. Alltså får vi passa på.
Mål
Att påminna Boyo (och befästa) om att det är ok att vara stanna kvar i sin egen hundsäng, även när dörren till sovrummet är igendragen – och allra helst stängd.
Metod
Jag kommer att träna Boyos förståelse av ordet stanna på lite olika sätt – vilket för övrigt även kommer att tjäna honom i andra situationer. Därefter kommer vi att träna i sovrummet, där hans egen säng med kuddar och en egen filt befinner sig.
…
Och för den som undrar – jag kommer att använda mig av kroppsspråk och energi, positiv förstärkning samt ordet NEJ (om det behövs).
Dagens resultat
Jag är faktiskt rätt imponerad över dagens resultat. Det är minst tio dagar sedan vi övade på det här senast, och han var superduktig. Vi tränade på att stanna kvar på soffan i vardagsrummet och i hundsängen i sovrummet. Till skillnad från sist visste han vad jag menade, och stannade faktiskt kvar. Gick ut i hallen och prasslade med diverse prylar, och han stannade ändå kvar. Jag till och med stängde dörren till sovrummet helt ett par gånger, och prasslade i hallen.
Nu ska vi börja utöka tiden han är ensam i “sitt” rum, för att förhoppningsvis relativt snart kunna öppna ytterdörren utan att han får panik.
I övrigt tränade vi också lite på att han stannar medan jag backar, för att sedan locka på honom (varpå han rusar!), och jag säger stanna mitt i rusandet. Han var faktiskt förvånansvärt duktig på att mer eller mindre tvärstanna. En annan grej åtminstone jag personligen tycker är lite småkul är att få honom att backa. Något vi har gjort länge är till exempel att han får backa uppför alla trappor till lägenheten (bor på tredje våningen). Han tycker det är skitkul och visar alltid att han vill. Idag fick han backa upp på soffan – det tog ett par tre gånger innan han fattade att jag vill att han ska upp med bakdelen först, i stället för att slänga sig upp med framdelen i sidled. 😀
…
Som tillägg kan jag säga att jag är med i en Facebookgrupp för Boyos syskon, och en av hans bröders människa skrev vid något tillfälle att de tränar spår efter hundens förmåga, och jag tyckte det var alldeles otroligt bra uttryckt. Det är lite så med Boyo också. I jämförelse med Ella är han långsam och rätt blåst, men jag har någonstans ändå accepterat att han är rätt smart – på sitt vis.
För att reflektera lite allmänt kan jag säga att jag är mäkta glad att jag äntligen har lyckats hitta ett sätt att ensamträna Boyo som faktiskt verkar fungera. Det vet jag ju inte förrän sen, men det som är intressant för mig är att få honom att kunna vara ensam hemma utan att få panik och riva hela mitt hem och dessutom bryta sig ut i trapphuset (vilket har hänt vid ett par tillfällen). Det är väldigt annorlunda mot Ella, och för den delen, en av Boyos bästa kompisar – Leonbergern Mozart, som inte alls är lika beroende av sina människor som Boyo är av mig.
Nästa träningsdagbok torde rimligen dyka upp inom relativt snar framtid.