Now we have arrived at the real seriousness, when Boyo has to cope with being alone – and believe in hell, he does that. Exceptionally, in addition. I am so proud of my little prince, which is actually super talented. Det krävs fortfarande en viss rutin, och han är lite pipig innan jag gett mig av och precis när jag låser upp och öppnar ytterdörren. Men i övrigt – hur duktig som helst. ♥
Han gillar inte riktigt att bli instängd i sovrummet – han vill gärna smita förbi och rusa ut igen. Vi tragglar med det – och vi ska träna på det nu under påsken, när jag inte behöver iväg. Hade tänkt att vi skulle börja redan tidigare i veckan, men jag verkar tillhöra de som blir väldigt trött av strålningen (sova-trött) så jag har faktiskt inte orkat.
Men bortsett från att han är lite pipig där innan jag ska gå, så är han verkligen superduktig. Jag sprang på en granne häromdagen, och frågade om hen hört Boyo skälla någonting, men tydligen har han varit knäpptyst. Alltså blir jag superstolt över min stora, muppiga knäpphund. ♥
Och när jag kommer hem är han också knäpptyst och helt lugn. Jag släpper ju inte ut honom på en gång, utan han får vänta medan jag går på dass, gosar med katten, slår på vattenkokaren och så vidare, innan jag går in och hämtar honom. Och han har också lärt sig att det inte är ett hysteriskt bemötande som lönar sig, utan han håller alla tassarna på golvet (han kan vara rätt hoppig annars) tills han får gottis – och sen rusar han ut. 😀
One thing that är jävligt trevlig med det här är att jag kommer att kunna umgås med en av mina bästa väninnor på det sätt vi gillar att umgås – genom att åka iväg på shoppingrundor. När Boyo var liten hade vi ju en daghund som inte var ensamtränad heller, så det blev ju liksom inte av då. Under Covid har jag inte velat åka iväg och riskera att bli smittad, och så har jag ju dessutom haft Boyo som inte klarat av att vara ensam.
Men nu när han är såhär duktig så kommer det ju att funka. Det innebär att jag faktiskt kan ta mig iväg och göra saker utan honom. Nu vill jag ju helst ha honom med så mycket det går, men om det inte funkar så är det ju alldeles fantastiskt att kunna åka iväg på egen hand.
Så jag erkänner mig lite sådär löjligt stolt, både över mig själv och Boyo. Mig själv för att jag (finally!) hittade ett sätt som fungerade för Boyo, och honom för att han faktiskt klarar av det. Jag tror dessutom att det är superbra för honom att lära sig att vara själv. ♥