Tästä postauksesta tulee luultavasti henkilökohtaisempi kuin todella haluan tässä blogissa, mutta tulee olemaan niin kuin tulee olemaan. Som ni säkert vet lever jag med kaksisuuntainen mielialahäiriö, ja tässä on ainakin osittain kyse siitä tasapainosta, stabilitet och styrka jag har svårt att åstadkomma på egen hand. Detta är ett av de största skälen till varför det är så viktigt för mig att leva tillsammans med en hund.
Att ha en hund i sitt liv innebär att man måste vara stabil, trygg och stark i sig själv. Är man inte det finns risken att det blir pannkaka av alltihop. Att ha en hund som Ella kräver en rätt stor stabilitet, trygghet och styrka. Jag vet inte exakt vad det beror på, men jag tror att jag har lättare att vara alla de här sakerna när jag har en hund. Det är som med så många andra saker (olen huomannut); jag har behov av en motpart för att jag ska kunna vara något. Minulla on oltava jotain, jossa heijastuu itseäni tietääkseni olevani olemassa.
kanssa elää Ella tekee minusta ihmisen, josta pidän. Se vahvistaa omaa vakauden tarvettani, trygghet och styrka. Koska siellä on myös joku, joka voi ja haluaa vastaanottaa sen, mitä suunnittelen, sen tekeminen on sekä helpompaa että hauskempaa. Se on vuorovaikutusta, aivan yksinkertaisesti. Se on välttämätöntä, jotta minun ja Ellan suhde toimisi. Hän tarvitsee minun olevan vahva, vakaa ja turvallinen. Tarvitsen hänen olevan.
Ja siinä piilee ongelmani juuri nyt. Ella on vanha. Se on hyvin, pian hänen on aika lähteä. Hän on vanha eikä voi hyvin. Tietysti minulla on suunnitelma siihen – jag tänker inte låta min hund lida i onödan.
Men jag blir otroligt stressad över det faktum att jag snart inte har en hund. Ella är mitt ankare, min barometer. Utan henne tappar jag fotfästet. Jag vet inte riktigt vem jag är utan min hund. Av uppenbara skäl kommer jag att få reda på det, vare sig jag vill eller inte. Men helt ärligt förstår jag inte riktigt hur jag ska klara mig. Det kommer snart inte att finnas någon som har behov av min stabilitet, mitt lugn, min balans och min styrka. Vart ska jag göra av den? Varför ens anstränga sig för att ha den?
Jag inser att det till stor del är sorg som talar nu. Det är inte alls säkert att det blir en sanning att jag släpper taget om allt jag har behov av, för att min hund snart är borta. Men det är tankar jag har, och jag tänker tillåta mig att ha dem.
Och jag har ju minun pikkutyttöni. Kissarna kommer ju att finnas här, även om de inte har samma behov av mig som Ella har. De skiter fullständigt i om jag sitter och storgråter flera timmar i sträck eller om jag dansar på borden en vecka i sträck. De kommer förmodligen att skaka sina små huvuden och göra en #facepalm och fråga varandra varför just de har världens knäppaste människa.
aion behöva en ny hund så småningom. Först tänker jag landa i att Ella inte finns (när hon väl är borta). Det kommer nog att ta hela sommaren i alla fall. Men sen. Efter det. Jag tror att jag behöver ha en hund – och uppenbarligen inte enbart för att komma ut och inte isolera mig helt och hållet. Jag behöver ha en hund för att kunna vara den jag vill vara.
Det här är för övrigt ett av skälen till att jag vill ha en lite tuffare hund. Ella är inte nödvändigtvis en lätt hund att hantera, även om hon är världens snällaste och goaste. Hög energi och intensitet kan vara väldigt påfrestande att hantera dygnet runt. Att leva tillsammans med henne har dock gett mig smak på hundar som kräver lite mer av sin människa. Luulen kyllästyväni sellaiseen varten kiltti ja vaatimaton koira.
Luulen, että minä tarvitsen koiran, joka puolestaan tarvitsee minun olevan niin vahva, selkeä, vakaa ja turvallinen mies toimimaan. Se ei tule koskaan olemaan sama kuin Ellan kanssa, koska se ei ole sama koira – mutta itse ilmiö on jotain, jota minun pitäisi mielestäni jatkaa.