Jeg sitter og hører på Dogs of Pegasus podd, og selv om jeg stort sett er enig med Alexandra Ortega i det hun snakker om, Jeg kjenner meg ikke alltid igjen. Men i det här avsnittet som handlar om forbindelse imot vedlegg känner jag igen mig på flera sätt.
Alexandra Ortega jobber med å hjelpe mennesker med å utvikle forholdet til hundene sine, samt hjälpa dem att få ordning på diverse problem som utvecklats hos hundarna. Som en parentes kan jag säga att när en hund utvecklar någon form av problem har det sällan, om noen gang, med hunden i sig att göra, utan grunden till problemet ligger hos människan.
Jeg har aldri møtt Alexandra, och inte heller sökt hjälp hos henne. Anledningen till det är fler; dels är det inte jättelänge sedan jag ens kände till henne, dels har jeg ikke opplevd behov for å søke hjelp hos Ella, selv om livet vårt sammen ikke alltid har vært en seng av roser. Sedan bor jag dessutom väldigt långt från Alexandra.
Når det er sagt; jeg følger Alexandra på bland annat Facebook och ser mycket av det hon delar med sig av. Jag gillar hennes inställning till hundar, som i ekstremt høy grad samsvarer med min egen. Men i motsetning til meg jobber Alexandra profesjonelt med hunder.
For å komme dit jag ville med det här inlägget, Brygge. 😀 Jag har lyssnat på hennes poddavsnitt som handlar om skillnaden mellan det hon kallar för forbindelse og vedlegg. Jag upplevde hennes beskrivningar av begreppen som aningens otydliga, men jeg tror fortsatt at jeg forstår hva hun mener er forskjellen. Selv om jeg tror du må høre på episoden selv for å danne deg din egen mening.
I just det här avsnittet det var fremfor alt to ting jeg kjente meg igjen i så latterlig mye. Den ene er i hvor utrolig jævla overdreven glad jeg var da jeg satt i bilen på vei hjem fra brukshundklubben i Örebro, den 29 april 2009, med en åtte uker gammel Ella som sover i armene. Jeg ble selvfølgelig helt overveldet av energien hennes, intensitet, Arbeidsvillighet og alt annet jeg har fortalt deg om, men just den där stunden kommer jag aldrig att glömma.
Den andre tingen vet jeg igjen meg ekstremt godt i, är viljan och beslutsamheten i att skaffa en “vanskelig” hund. Jag är ju mer eller mindre uteslutande intresserad av så kallat svåra och skarpa raser, och har ingen önskan att ha en lätt, myk og snill hund. Jag hade faktiskt lite svårt att låta bli att skratta när Alexandra beskrev sin process på vägen mot att skaffa sin Alfie, fordi det er veldig likt min egen prosess.
Det slo meg forresten, når jeg lyttet, at jeg kanskje har kommet på en grunn til at jeg ønsker motstand hos en hund, i stedet for en myk hund. Jag har inte levt ett lätt liv. Jag har fått kämpa för det mesta, mer i perioder, mindre i andre perioder. Lättillgänglighet är tråkigt för mig. Jag är nog heller inte en lätt och enkel person själv, og derfor har jeg kanskje større forståelse, tolerans och acceptans för en hund som är lite tuffare.
Det er slik som gjenstår å se.
For å komme tilbake kort til dette med forbindelse og vedlegg; jag har ju berättat om att min och Ellas relation har varit väldigt speciell. Jeg tror at det vi hadde sammen var det Alexandra beskriver som forbindelse. Som jag ser det är det inte alla förunnat att få den typen av relation med en hund. Jeg har egentlig ikke tenkt på hvorfor det blir eller ikke blir sånn, men kanske det har att göra med om, og i så fall hva, du forventer av hunden din. Jag hade som sagt var inga direkta förväntningar på vad eller hur det skulle bli med Ella, när hon tog sin självklara plats vid min sida, som åtte uker gammel.
Uansett hvilken; Jeg håper at forholdet til min neste hund blir like spesielt som det jeg hadde med Ella. Det kommer ju aldrig att kunna bli samma sak, men det betyr ikke at neste hund blir dårligere. Bare annerledes. Et individ, på samme måte som Ella var.