Lacking own dog, I have of course taken on me to be a dog-sitter / dagmatte for some dogs, every now and, during the summer and beyond. What I've noticed in myself about it is that I certainly like them all, but also that I like a certain type of dog more, and that I have difficulty getting involved more than necessary in creating relationships with them.
There are a few different ones reasons for it. One of them is this thing about routines. For the first time in ten years, I live without a dog (my fan, how it sucks to write it out so clearly), which means that the routines around having a dog automatically disappear. I don't have to adjust my day to a dog's need to go outside. And the times there actually is a dog here, disturbed my new routines. I don't think this would bother the average person much, but for me who lives with bipolar disease and, among other things, have difficulty keeping the circadian rhythm in order without something to support it, it will be quite a big adjustment.
For that reason märker jag nu, när jag har polarblandningen Egon, tio bast, here, att jag föredrar att ha en hund här så länge som möjligt åt gången. Egon kom hit i söndags och ska stanna här ända till tisdag nästa vecka. Det gillar jag, för då hinner det bli rutin, och dessutom njutbart, i stället för att rubba de rutiner som blivit för mig utan hund.
En annan orsak till att jag har svårt att engagera mig i hundar som är här bara över dagen, en eller ett par dagar åt gången, är att det inte är mina hundar. Jag vill inte bli alltför förtjust i dem, därför att de snart kommer att ge sig av i vilket fall. Dessutom har de en matte (oftast) eller husse som de gillar mer än mig – vilket är naturligt och som det ska vara. Men det är liksom en av de största anledningarna till att jag vill ha min egen hund; the relationship.
Nu när Egon är här såpass länge, märker jag att jag har lättare att bygga en relation med honom. Jag har gillat Egon hela tiden – han är en stor bjässe till hund, men det märks att han är gammal.
Till skillnad från Ella, är Egon ingen fotomodell. 😀 Han hade absolut ingen lust att titta åt mitt håll. Detta är efter dagens längre promenad, där Egon blev trött efter lite drygt halva vägen. Han vägrade gå in i trapphuset när vi kom hem, och ville ligga och vila en stund på gräsmattan innan vi gick in.
Gammelgubben, stupid. ♥
Jag och Egons husse (vars mamma nu har Egon, på grund av hussens barn, jobbtider osv) har varit bekanta sedan våra hundar var unga (och umgicks i rasthagen här i kvarteret), och jag vet att Egon inte heller har varit en lätt hund att ha. Men nu är han lugn och sansad, precis som Ella blev som gammal, och supermysig.
Jag märker att jag utan att tveka skulle kunna tänka mig att leva med Egon på heltid.
Och det är lite därför jag inte vill fästa mig vid andras hundar. Inte sådär på riktigt. Därför att på tisdag åker Egon hem till sin familj. Själv kommer jag att sitta här på mitt arsle utan att röra mig ur fläcken om jag inte måste på dass och hälla ur mig allt te jag har hällt i mig.
So. Det känns inte konstigt att jag inte vill gilla andras hundar mer än nödvändigt. Jag gillar inte att det är så, men just nu, eftersom jag saknar min Ella så fruktansvärt, och längtar så vansinnigt efter en ny (min!) dog (eftersom jag av uppenbara skäl inte kan leva med Ella längre), är det så.
Det jag skulle föredra, av de hundar jag har haft här under sommaren och kommer att ha här till och från framöver, är att ha dem här så regelbundet som möjligt, och helst längre perioder åt gången. För jag vill inte heller komma så långt ifrån mina hundrutiner att jag blir lat och närmar mig tanken att jag kanske inte vill ha hund av ren, skär bekvämlighet.
Knepigt, this – framför allt eftersom jag trots allt gillar alla hundar jag har haft här. De är trevliga och mysiga hundar, hela bunten, differently. But as said where; de är inte mina, och det verkar som att det är i vägen för att jag ska vilja engagera mig känslomässigt i dem alltför mycket.
För övrigt finns det en annan fördel med att ha hundar regelbundet, hellre än då och då. Jag har tappat oerhört mycket kondition och uthållighet sen Ella blev gammal – och ännu mer nu under sommaren, när jag knappt varit ute alls, och de gånger jag varit ute, inte har gått särskilt långt på grund av värmen.
Så jag hoppas verkligen att matten till de hundar jag eventuellt kommer att ha på heltid (Mon. – fred) faktiskt får jobb, så att det blir så. Jag både behöver och vill ha rutinerna det ger. Jag vill inte tappa bort det alltför mycket, tills dagen jag tar hem en ny (min!) dog.
Och tills vidare får det vara som det är; det är liksom bara att vänta och spara pengar och hoppas att det blir valpar hos Sveriges enda uppfödare av Estrela.