Det føltes vanskelig å publisere det siste innlegget mitt, fordi jeg tilbrakte natten til i dag (og det meste av i dag) med å være trist. Det kommer liksom over meg med en viss regelmessighet, sorgen over Ella. Mesteparten av tiden skyver jeg det vekk, för att jag inte riktigt klarar av att ta in allting på en gång.
Men så kommer det tillfällen när dörren öppnas och det väller in tankar och minnen. Natten till idag bröt jag ihop fullständigt när jag hade gått och lagt mig. Jag fulgrät med snor i hela ansiktet och tårarna sprutandes ur ögonen. På det där sättet att jag var tvungen att andas med vidöppen mun, för att näsan var så fullproppad med snor att jag höll på att kvävas när jag försökte andas den vägen.
Finne ut, for å förlora sin hund. Jag tror inte att jag någonsin kommer att komma över min Ella. Jag förstår inte hur jag någonsin kommer att kunna göra det. Inte sådana här gånger, i alle tilfeller. Så er det andre dager og perioder da det føles slik – helt ok. Men det er de dagene og periodene hvor jeg skyver tristheten bort.
Fordi jeg vet – Jeg veterinær, at jeg skal klare å leve uten Ella. Jeg lever allerede uten Ella, og jeg er fortsatt oppe. Noen ganger kan jeg knapt puste uten henne, men jeg står opp.
Jeg tror det ble slik, fordi jeg har hatt polarblandingen Egon her i noen dager. Mannen hans giftet seg denne helgen, så da måtte Egon være her i stedet for å være hjemme i alt stresset, fravær av mennesker og så videre. Jeg har tidligere skrevet om å tilpasse meg nye omstendigheter ganske raskt – uansett gjør jeg det.
Når Egon kommer her tar det meg et par dager før det blir rutine igjen, dette å gå ut. Når det blir rutine, Jeg husker at det er slik jeg vil ha det – og så kommer minnene. Og denne gangen følte hun seg også veldig tilstede, min Ella. Ikke egentlig fysisk, men hun har vært med i minst et par dager.
Og mens jeg den ene siden setter pris på følelsen av at hun er her, det blir også veldig påtrengende. Fast i seg selv; hele Ella som individ var veldig påtrengende og intens, så jeg burde kanskje ikke føle meg så overrasket over at hun er den samme fra den andre siden.
Dritt menn, hvordan jeg savner hunden min.