If you've been following this blog for a while, you know I'm pissed off about this with leadership. That leadership is needed for the dog to function – and I firmly believe that. I don't think training is as important as leadership at all, and I thought I'd write a bit about it like that in real time, now that I have quite a young rooster with the impressive name Boyo here at home. 😀
Pictures from today's adventure in the rest yard.
Boyo met his friend Mozart, my old day dog Floki, as well as another Leonberger named Boss.
One hour of play, and Boyo is now a zombie dog.
I alone can start from myself in this, and in the case of my own dog specifically, it looks like this:
I wrote for a couple of posts ago about how Covid-19 has affected my dog life with Boyo. There is a reason – the other reason is called Lilo. I have told you that she had to be with us a lot during the summer and autumn, vilket påverkade möjligheterna att framför allt träna Boyo.
But this är inte alla skäl. Det finns ett till, och det är det allra, allra viktigaste av allt. Och det är jag själv och mitt mindset.
Jag har berättat att jag har kort tålamod och i största allmänhet är ganska lättretlig, särskilt när det gäller saker jag måste tjata om. Det här är inte särskilt smickrande för mig, och det är inte heller något som gynnar vare sig fostran eller träning av Boyo. Det spelar ingen roll hur duktig man är på att lära sin hund något om man inte kan hålla sitt humör under kontroll, oavsett hur det skiftar. Quiet, trygg och stabil är det jag har märkt fungerar bäst på hundar.
Then I am inte mer än människa. Medan jag å ena sidan trivs bra på egen hand har hela situationen med Covid-19 och den påtvingade isoleringen tagit rätt hårt på mig. Jag har under flera månader känt att jag börjat tappa greppet om mig själv. I praktiken innebär det att avsaknaden av socialt umgänge mer eller mindre har fått mig att gå in i en depression. Den senaste veckan har jag dock träffat en av mina bästa vänner och haft annat socialt umgänge som visat sig vara en injektion av energi för min egen del. Såpass att jag i alla fall för tillfället kan plocka upp mig själv och känna mig både lugnare, tryggare och mer stabil.
Mitt – och ditt, för din del, mindset, är det viktigaste redskap vi har när det handlar om att hantera och interagera med hundar. Utan inre lugn, trygghet och stabilitet kommer vi alltid att ha problem med våra hundar. Därför är detta – den faktiskt största och viktigaste delen av det jag kallar ledarskap, så oerhört mycket viktigare än att träna våra hundar till döds.
Fördelen är att oavsett om man tycker att man misslyckas med det man förutsatt sig, går det att rätta till. Det enklaste sättet är att förändra sitt mindset. För att skapa förändring hos din hund måste du börja hos dig själv – that’s just the way it is. Hur du bär dig åt är upp till dig, men det krävs att du siktar på ett inre lugn, en inre trygghet och stabilitet. Först då kan du nå fram till din hund och få hunden att förstå vad det är du vill.
This is det jag haft mest problem med under Boyos första år – i alla fall sedan sommaren/tidig höst, när isoleringen började märkas lite mer. Plus, of course, att Boyo själv blev tonåring och tappade förmågan att lyssna, förstå och ta till sig. Han liksom gick in i sin egen värld och har i snart ett halvårs tid varit olidligt odräglig och dryg. Mitt eget mindset = mitt tålamod, mitt icke-befintliga inre lugn, min icke-befintliga stabilitet och så vidare, kombinerat med hans tonårstid, har inte varit särdeles trivsamt eller njutbart.
Men isoleringen går att bryta. Jag har aktivt valt att inte åka buss mer än jag måste – vilket blir i princip aldrig, eftersom jag går hemma om dagarna. Jag handlar nästan aldrig i butik, utan beställer i princip allt jag behöver med hemkörning om möjligt. Jag träffar ungefär två personer i veckan, normalt, med något enstaka undantag.
Fast det måste bli ändring på det nu. Om jag ska fungera fullt ut behöver jag träffa folk. Bara nu i veckan när jag träffat en av mina bästa vänner lite snabbt, och dagens äventyr i rastgården, gör att jag mår bättre och känner mig mer stabil. Och om Boyo ska fungera optimalt, behöver jag göra det också. Therefore, it is my duty and obligation to ensure that I myself function to the highest degree possible.
I know that some of you reading probably think this sounds either vague or self-evident. And that's it – anyway of course. But believe me; not everyone reflects on it. In fact, many do not. There are many who believe that happy shouts and love are all that is needed, but it takes more to make life with a dog work.