Ég hef átt daghund í tiltölulega langan tíma. Í vor var sá hundur fluttur af ýmsum röndóttum og köflóttum ástæðum. Í sumar og haust höfum við hitt nokkra hugsanlega daghunda, og ég hef algjörlega þurft að endurmeta minn eigin hund, sem hefur verið mjög áhugaverð reynsla. 😀
Þú sjálfur nú þegar að skynjun mín á Boyo er sú að miðað við Ella sé hann eins og bráðið mjólkursúkkulaði. Það hefur verið bjargföst trú mín síðan ég kom með það heim til hans 12 Febrúar 2020. Mér til mikillar hrifningar, nú þegar við höfum hitt fjölda annarra hunda, er að ef ég hunsa samanburðinn við Ellu þá er Boyo mjög langt frá bráðnu mjólkursúkkulaði.
Í samanburði við í rauninni hver einasti hundur sem við hittum, Boyo er mjög framsækinn, burdus, hann gerir miklar væntingar til hinna hundanna, hann sér um sjálfan sig og hefur verið álitinn af meirihluta hunda sem yfirþyrmandi. Þetta er geðveikt áhugavert frá mínu sjónarhorni – särskilt eftersom det inte bara säger något om Boyo, utan också om andra hundar och hur deras människor hanterar dem.
Að því sögðu; vi har haft turen att hitta två hundar varav den ena kommer att hänga här på heltid (8h/dag) í nokkrar vikur, och den andra kommer att vara här någon dag i veckan framöver. Båda är unghundar på ganska precis ett år, så Boyo blir äldst i gänget. Jag kan säga att just för ögonblicket är jag väldigt tacksam över att jag och Boyo haft såpass mycket tid på egen hand att han förstått galoppen om hur man uppför sig både hemma och på promenader.
Í síðustu viku hade vi den ena hunden här – en gigantisk schäferblandning, tik, under ett par dagar, och i måndags började den andra hunden vara här med oss, en amstaff-hane. I morgon, torsdag, kommer de att vara här båda två för första gången. Jag förväntar mig en intensiv och fartfylld dag, með góðu eða illu. 😀
Undir þessum månaderna som Boyo varit ensam hund här hemma har han vant sig vid våra rutiner. Det händer inte särskilt mycket, och extra tradigt är det ju på grund av Covid. Jag är väldigt bra på att isolera mig, så vi träffar inte särskilt mycket folk.
Så nu när det helt plötsligt kommer hit en hund med väldigt, väldigt hög energi och det blir bus och lek mer eller mindre non-stop hela dagarna, så är Boyo helt slut när daghundens människa kommer hit och hämtar sin hund. Både måndag och tisdag kväll har han varit helt utslagen och knappt orkat lyfta ett ögonlock. Han är ju en soffpotatis i vanliga fall, så det här blir nästan lite löjligt. 😀
Själv är jag mest glad över att vi fått tag på hundar som kan mäta sig med Boyo. Hunden som är här på heltid slår Boyos energinivå med hästlängder. Det är en väldigt intensiv unghund som inte är jättevan att umgås med andra hundar. Men nu har han tillfälle att lära sig det – särskilt när tiken kommer hit också. Det ska bli intressant att se hur det kommer att fungera.
Það sem ég get konstatera för min alldeles personliga del är att jag kommer aldrig att skaffa mig en amstaff eller liknande. Det är alldeles för mycket energi för min del, även om jag uppskattar det hårda psyket och motståndet det ger. Det här är den första rastypiska amstaff jag har nära kontakt med, och jag kan verkligen förstå varför man inte rekommenderar den här typen av hund som första hund, eller till personer som är av det mjukare slaget.
Efter att ha levt i tio år med en schäfer från Försvarsmakten är det extremt intressant att se och uppleva “eðlilegt” hunda. Jag märker att de flesta (i alla fall av de vi träffat) verkar vara extremt mjuka och i mina ögon rätt tråkiga. Goa och mysiga, men tråkiga. Jag vill ju gärna ha lite motstånd.
Men som sagt okkar; með öllu þessu félagslífi verðum bæði ég og Boyo frekar blíð í framtíðinni. En það skiptir ekki máli. Mér finnst gaman að hanga með hundum, og get ég lært eitthvað af því – því betra.