Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om detta, men det är ett ämne som aldrig upphör att vara relevant. Tydligen är vi svenskar alldeles otroligt bra på att träna våra hundar, men jag undrar om vi är lika skickliga på att fostra dem. Låt mig berätta vad jag tänker på just idag….
Eftersom jag går hemma med sjukersättning så har jag i princip inget som helst behov av en dagmatte. Än så länge tillsammans med Boyo har jag haft hundvakt vid ett tillfälle, tror jag. Därför känns det lite smålöjligt att skriva om det här, men jag har ändå en del åsikter om hur man bör tänka…
Jag har haft daghundar till och från under några år. När Ella fanns, var det inte möjligt – hon fungerade bara tillsammans med ett ytterst fåtal hundar, och det var vänner till mig som hade de hundarna. Så det var inte förrän Ella var borta som jag kunde börja hjälpa andra genom att ta hand…