Det er en stund siden jeg skrev her – faktisk siden jeg blogget, generelt. Det har sine rutete og stripete grunner – som om jeg går på cellegift for brystkreft (som er borte og jeg regnes som kreftfri – men av ren betraktning må jeg gå gjennom dette likevel), och därför är extremt trött mest hela tiden och helt enkelt inte orkar.
Det kanske är därför jag blir sådär löjligt glad när det dimper ner ett kuvert i brevlådan som visar sig innehålla ett handskrivet vykort från en okänd person som läser här på bloggen och tycker att det är så bra. Till dig som skickat detta vykort – you made my day. Verkligen – jag blev skitglad. Av många, olika skäl.
Til å begynne med med blir jag glad av själva grejen. Det tillhör verkligen inte vanligheterna att jag får vykort, särskilt inte av folk jag inte känner. Att det dessutom är ett vykort som är handskrivet av en person som gillar det jag skriver om – vilket jag är fullt medveten om säkerligen ses som kontroversiellt och på det stora hela, rätt dåligt, av många. Det är inte heller något jag är bortskämd med, och bara därför blir jag glad också – att det finns någon därute som har liknande sätt att tänka som jag själv.
Dette vil være inget långt inlägg – jag är på väg ut med hundarna (min egen samt ett stycke daghund), men jag ville framföra mitt stora, djupt kända tack till dig som fick för dig att leta rätt på min adress och skriva till mig på det här viset. Det er det langt på vei det roligaste och bästa som hänt mig på länge.
I övrigt ska jag försöka komma igång med bloggandet igen (håper jeg). Jag är halvvägs igenom cellgiftsbehandlingarna, så jag törs inte lova att det blir regelbundet. Men Boyo blev tre år strax innan jul och jag brukar skriva något slags homage runt särskilda dagar, och det finns mer jag vill skriva om men inte orkat. Just idag såg jag till exempel en Youtube-video som jag vill kommentera, men vi får se när det blir. Tills vidare – god fortsättning – och TACK! ♥