Nu är det snart dags för allvar – alltså är det dags att höja nivån på ensamträningen med Boyo. Idag har vi en daghund som sover över, och som förmodligen kommer att vara här till och från under min strålningsbehandling. Alltså var det dags att se hur det fungerar att ha dem ensamma tillsammans.
Jag erkänner mig djupt imponerad av min hund. Senast igår tränade vi på att (han skulle) vara ensam igen. Inte på samma sätt som sist, utan lite annorlunda. Jag har, trots att jag för bara drygt två veckor sedan fick min sista cellgiftsbehandling, fått för mig att jag ska döstäda hemma.
Nu har jag gjort min sista cellgiftsbehandling, och första veckan efteråt har passerat. Jag har varit alldeles för trött för att ensamträna med Boyo under veckan som gått, men nu börjar jag så sakteliga pigga på mig – och vi tränar vidare!