Przyznam, że jestem pod ogromnym wrażeniem mojego psa. Wczoraj ćwiczyliśmy (zrobiłby to) być znów sam. Nie w taki sam sposób jak ostatnim razem, ale trochę inaczej. Ja mam, pomimo tego, że nieco ponad dwa tygodnie temu otrzymałam ostatnią chemioterapię, kazał mi zasnąć w domu.
Ostatni tydzień Mam chwilę na raz, kiedy miałam jednocześnie energię i chęć, sprzątane w kuchni. Efektem jest niezliczona ilość worków śmieci – oraz duża ilość toreb z przeróżnymi gadżetami, o których istnieniu nawet nie miałam pojęcia. Wiesz, to, co kryje się za czymś innym w szafce, której nigdy nie otwierasz, zbiera kurz i unosi się na powierzchni narybek, co w efekcie staje się obrzydliwe. Właściwie obaj to typ człowieka (jeśli jesteś wystarczająco zainteresowany) mogą być przydatne i przyjemne w kuchni, a także inne rzeczy, takie jak ozdoby świąteczne (z którego nie korzystam, bo nie obchodzę Bożego Narodzenia) i inne drobnostki.
A więc cała moja sala była pełna pudeł. Niestety nie mam samochodu, więc pozbycie się nieszczęścia było problemem. Men så fick jag hjälp, Wczoraj, Tylko. En person jag inte träffat på många år kom och hjälpte mig att få iväg alla dessa kassar.
I to jest här ensamträningen kommer in.
Innan den här personen dök upp bestämde jag mig för att stoppa in Boyo i sovrummet, så att jag i lugn och ro kunde skyffla ut alla kassar i trapphuset. Den här röjningen har nämligen dragit fram allt damm och all lös päls (både Boyo och Molly släpper päls just nu) till hallen och köket, och jag hade ingen lust att skämmas. 😀 Så – trapphuset. Boyo var nog lite fundersam när han hörde hur jag öppnade dörren och höll på att prassla, men jag tog mig friheten att ignorera honom.
Och när personen okazało się, że wyszedłem, zamknął drzwi, wziąłem ze sobą kilka toreb i trochę porozmawiałem. Zanim wszystko się skończyło, minęło kilka zakrętów w górę i w dół, i podejrzewam, że Boyo był bardzo, bardzo przemyślane. Ale mógłby nim być, pomyślałem. Nawiasem mówiąc, wydaje mi się, że kiedy wychodziłem zamykać drzwi, on trochę zaszczekał i trochę zastukał w drzwi sypialni – ale to też zignorowałem.
To nie trwało szczególnie długi czas, Ten. Nie mogłem towarzyszyć tej osobie, ponieważ samochód był zapchany różnymi rzeczami. Po prostu nie mogłem usiąść. 😀 Kiedy wstałem usiadłem i zapaliłem, potem poszedłem spać – a potem wypuściłem psa, który biegał po całym mieszkaniu, żeby sprawdzić, co do cholery wydarzyło się pod jego nieobecność.
Ponieważ już jest zdania, że przychodzenie i odchodzenie nie powinno być wielką sprawą, więc właściwie ignoruję Boyo, kiedy idę go odebrać. Nie lubię, gdy pies spotyka mnie totalnie histerycznie uszczęśliwionego (akcentowany). Wolałbym mieć zrelaksowaną reakcję “acha, tam właśnie byłeś”, i nic więcej. Tak samo postępuję, gdy odbieram go od koleżanki, która wstała i pomogła mi, gdy byłam na leczeniu, wizyty u lekarza itp.
Teraz jest mój największy problem powodów att gå hemifrån åtminstone en gång varannan dag, fram tills det är dags för min strålningsbehandling att starta. Det är nämligen då Boyo ska vara hemma själv, tak naprawdę. Som han sköter sig hittills, så går det alldeles fantastiskt bra så jag är inte ett dugg orolig. Men bortsett från att slänga sopor och gå till Ica och handla hem grejer, så har jag inte några direkta anledningar att gå ut. Jag kommer ju att göra det ändå, men det är lättare när det faktiskt finns skäl – dla mnie, zatem. I tak, det problemet är enbart mitt eget, det har ingenting med Boyo att göra. 😀
Ale tak, jag känner mig på det stora hela väldigt nöjd just nu. Både med mig själv och Boyo. Med mig själv för att ha hittat ett sätt som fungerar för Boyo, och Boyo för att han faktiskt klarar av utmaningen. Han har ju liksom flera grejer som talar till hans nackdel (sagt med stor humor). Dels är han karl, och därför rätt blåst (har jag sagt att jag tycker att tikar är lite roligare, nu när jag testat båda?). Dels är han schäfer, och därför inte särskilt självständig överhuvudtaget. Dels är jag hans enda människa och hela hans värld. Att vi steg för steg lyckas ta oss igenom det så han klarar att vara ensam, är fan inte illa pinkat.
Ponieważ tak jest verkligen inte det att han inte kan. Han kan. Han klarar ju av att sitta ensam utanför och vänta medan jag är i tvättstugan. Det är ju det att jag inte lyckats hitta ett sätt (att vara ensam inne) som fungerat för just honom tidigare. Ella var mycket lättare att ensamträna. Men så hade hon också en helt annan mentalitet, även om hon också var väldigt beroende av mig. Det verkar vara schäfrarnas motto; låt oss sitta ihop vid höften med vår alldeles egen människa. 😀