Nu is het bijna tijd om serieus te worden – dus het is tijd om het niveau van solotraining met Boyo te verhogen. Vandaag hebben we een daghond die blijft slapen, en wie hier waarschijnlijk af en toe zal zijn tijdens mijn bestralingsbehandeling. Het werd dus tijd om te zien hoe het werkt om ze alleen samen te hebben.
Het werkte voorbij anticipatie, werkelijk. Jag stängde in dem lite hastigt och lustigt, en deed verder weinig. Ze hebben zich bijna 1½ uur lang prima vermaakt in de slaapkamer – och det gjorde de med bravur. Nu var jag i och för sig kvar i lägenheten, maar toch. Wij hebben morgen ook, och då ska jag faktiskt gå ut ur lägenheten. Har ändå tänkt att jag ska ner i mina källarförråd och ta mig en titt (som del i min döstädning).
Sedan kommer jag att behöva lämna Boyo dagligen, helst lite längre stunder, tills det är dags för allvar på måndag. Särskilt som det är första gången på strålningen, och därför kommer att ta lite längre tid.
Ik kan het niet nog beskriva hur imponerad jag är av min hund just nu. Han sköter sig superbra, för att inte ha varit ensam särskilt mycket. Maar dan, det här kommer att underlätta så oerhört framöver. Bara att inte behöva hitta någon som kan hjälpa mig med honom, om jag bara behöver iväg en kort stund (typ; handla något, inbokade tider på ställen som ligger nära, ga bloedmonsters halen, wat dan ook – Goed, weet je).
Mijn doel is om hem uiteindelijk in het hele appartement te kunnen hebben als ik niet thuis ben, zonder dat hij in paniek raakt. Men även om det inte skulle funka, dan vind ik het prima dat hij in de slaapkamer is. Beter dat dan helemaal niet. En ik ben ervan overtuigd dat een kleiner oppervlak hem minder mogelijkheden geeft om zichzelf te belasten.
Ik kan het ook vertel me dat ik al begonnen ben met plannen hoe ik met de volgende hond ga omgaan. Det var sån enorm skillnad på Ella och Boyo – helemaal, även om de har stora likheter också (beiden zijn herders, Bijvoorbeeld), och jag gissar att det kommer att vara lika stor skillnad på nästa hund. Men jag tänker mig att det finns vissa saker som är viktigare än andra, och vissa sammanhang som är viktigare än andra.
De kommandon jag tänker lägga massor med krut på att lära en ny valp (när det nu blir av – jag skulle ju vilja ha en egen hund till) är sitt, leugen, kom och framför allt – verblijf. Annat som också är väldigt viktigt för mig är att kunna föra sig i möblerade rum, och att gå snyggt och prydligt i koppel.
Men jag går händelserna långt i förväg. 😀
För tillfället är jag både imponerad och lite mallig över både mig själv och min hund. Als je bedenkt hoe slecht het voorheen was toen we alleen trainden, ben ik zó blij met hoe goed hij nu is. Om jag inte berättat det tidigare, kan jag skvallra om att han fått panik, gett sig på ytterdörren, tagit sig ut i trapphuset, spullen binnenshuis gesloopt… Dat is het zo ongeveer – en gênant, met het trappenhuis. Tack och lov för goda grannar sådana gånger.
Maar nu werkt het det ju alldeles fantastiskt bra. ♥