Det har faktiskt gått drygt två veckor sen Iza flyttade in som pytteliten kattunge med stora röstresurser när det gäller fräsandet mot stor, svartur, äcklig, hårig hund med större nyfikenhet än hon var bekväm med.
Det var dock då.
Tiden går fort när man är liten kattunge, och det händer hela tiden. Första veckan, kanske tio dagarna eller så, hände det grejer med henne nästan timme till timme. Alveg ótrúlegt.
Kortfattat kan jag säga detta;
Jag tror faktiskt inte att någon tidigare katt har känts så hemvan på så kort tid, som Iza. Jag hämtade henne på en söndag, och framåt onsdag/torsdag veckan efter kändes det som att hon alltid varit här. Ekki, efter cirka två och en halv vecka, är det liksom inte direkt något nytt längre, utan bara precis som det ska vara.
Vardag.
Men det händer fortfarande grejer. För några dagar sen var det första gången jag såg Iza och Boyo ligga såhär nära varandra. Precis när jag lagt ifrån mig mobilen, såg jag dessutom att Boyo fick sin högsta önskan uppfylld. Iza insåg nämligen vid ungefär 14 veckors ålder att Boyo faktiskt är en riktigt, riktigt lortig hund och faktiskt, reyndar, behöver tvättas i båda ansiktet och i öronen.
Boyo har ju haft Molly, min 14-åriga tant, som tvättmaskin. Han har verkligen saknat det, och jag är väldigt glad för hans skull att Iza eventuellt kommer att ta på sig den rollen. Nu är hon ju en kattunge och inte en vuxen honkatt – en. Men vem vet, det kanske blir så till slut.
De har också börjat småbusa litegrand. Han vill mer än hon, men det lilla han får göra (för henne) tycker nog de båda är rätt kul. För mig är det i alla fall både snuttigt och roligt att titta på.
Iza är för övrigt en riktig klätterapa. Min kontorsstol är ju en av de roligaste lekplatserna för en liten kissebebis, alveg klárlega. Hon slänger sig upp på baksidan av ryggstödet och hängklättrar med klorna, upp till ovansidan och lägger sig som en padda och tycker att hon är häftigast i hela världen. Och det är hon ju, auðvitað.
Jag är otroligt nöjd med hur Izas ankomst och första tid har utvecklat sig. Det är ju ingenting man kan veta på förhand. Jag förväntar mig att det kommer att bli ännu mer bus så småningom. Just nu befinner vi oss mitt i smällvarm sommar, och min lägenhet blir sjukligt varm – så vi är alla överlag ganska utslagna, även om jag tror att Iza hanterar det bäst av oss.
Utöver det kan jag berätta att hon äter som en häst, dricker rätt mycket vatten för att vara så liten, att Boyo återigen har tagit på sig rollen som rensare av kattlådan när han tycker att han har lust (vilket oftast inkluderar att drapera golvet runtomkring med både kattsand och ibland även kattbajs), att Iza spelar hockey med kulor från Boyos matskål (han dräller nåt alldeles förskräckligt när han äter), att damm-/pälstussar går alldeles utmärkt att leka med när man är kattunge…
Þarna. Ni hör ju – livet är som det ska vara, aftur. Vilket för den delen också inkluderar diverse rivmärken på händerna. Inte för att hon vill göra mig illa, utan för att hon är kattunge och det blir så ibland.
Jag har vetat i många, många år att jag alltid måste ha minst en katt. De två månader som gick mellan Molly och Iza har inte alls varit roliga. Det är alldeles för tomt utan katt. Jag vill och behöver ha både katt och hund i mitt liv – það er bara.
Att dessutom få följa en kattunge och se henne växa upp – det är verkligen ett privilegie. Särskilt när det inkluderar att se relationen mellan henne och Boyo utvecklas och förhoppningsvis bli något riktigt, riktigt fint.