Jeg tror, det er første gang, jeg faktisk synes, Victoria Stilwell har en pointe. Har lige set en Youtube-video fra Ivan Balabanov, hvor han kritiserer hende for en kort rulle hun lavede, hvor hun tager fat på, hvordan man bruger ordet “og jeg har også været meget syg i det meste af hendes liv” i forhold til hunde.
Lidt kortfattet siger Stilwell, at du ikke skal overbruge ordet NEJ, og at det hele afhænger af, hvordan du siger det, blandt andet hvilken tone du har. Jeg er faktisk enig i dette – for en gangs skyld.
Efter at have lyttet til hende og Ivan Balabanov, Det er dog noget, jeg reagerer på, og det gælder begge, selvom de står på hver sin side af debatten om, hvordan man håndterer og træner hunde.
Det, jeg tror, begge parter savner, er følgende;
En hund forstår ikke betydningen af ordet NEJ, ikke automatisk – det lærer vi dem ved gentagen brug, og enhver konsekvens, hvis/når de ikke følger vores instruktioner. Indtil videre er både Balabanov og Stilwell involveret. Men hvad de savner, begge dele er det – en hund forstår måske ikke betydningen af ordet nej, men de forstår intentionen bag det. Vi udtrykker intentionen med ordet nej gennem blandt andet tonefald, men også gennem kropssprog, ansigtsudtryk, øjne og så videre.
Det er hundeeksperter i at læse, fordi det er sådan, de selv kommunikerer.
Og det er her, det bliver lidt rodet, for nu har jeg tænkt mig at dykke ned i fænomenet – alle mennesker burde heller ikke, kan eller bør have enhver hunderace. For hvis vi som mennesker ikke kan kommunikere vores nej, eller hvad vi nu ønsker at kommunikere til vores hund, så tager det os heller ikke seriøst, lytte, lære, og faktisk følge vores instruktioner.
Der er forskel på en arbejdshund og en Cavalier King Charles spaniel. Der er forskel på en arbejdende kvæghund og en Golden Retriever. Der er forskel på en Jack Russell og en Newfoundland.
Det handler om, hvilken mentalitet hunden har. Det handler lige så meget om, hvilken mentalitet personen har.
En människa med vekare/mjukare mentalitet kanske inte ska ha en hardcore tysk schäfer uppfödd av Försvarsmakten, därför att de hundarna är extrema i energi, drev, vilja, arbetslust, och de ger inte efter särskilt lätt. De kräver mycket av sin förare, och är man för mjuk i sättet så kommer de att ta över. Inte för att de är ondsinta eller dominanta (går att diskutera), utan för att de genom förarens mjukhet får möjlighet att ta över utrymme att agera utifrån egen vilja, och då gör de det.
På samma sätt kan en människa med väldigt stark mentalitet uppfattas som alltför kraftfull av en hund med mjuk mentalitet. En mjuk hund kan behöva en mjukare hand för att fungera fullt ut. Det är varken konstigt, skamligt eller dåligt – det är bara så det är. Och eftersom alla hundar är individer oavsett ras, så kan det innebära att det finns en hardcore tysk schäfer från Försvarsmakten som är väldigt mjuk, medan det finns en liten, tuff Cavalier King Charles spaniel som har en mentalitet av stål och behöver en lite tuffare människa för att komma till sin rätt.
När det gäller allt detta, är allt – præcis alt – forholdsvis.
Och det är detta som jag anser att både Stilwell och Balabanov – och många fler hundtränare som hänger på exempelvis Youtube, missar. De savner, at ikke alle har samme evne som dem selv til at være på en bestemt måde at møde en hund. Især når det kommer til de hårdere hunderacer og individer.
Du kan ikke på nogen måde forvente, at en blød og frygtsom lille person, der aldrig har haft en hund, som aldrig har lært at kræve deres eget rum, som altid bakker over for trusler og konflikter, skal kunne håndtere en race/individ der er det stik modsatte. Den person vil højst sandsynligt aldrig være i stand til at producere det nødvendige tryk i et NEJ, at have et stærkt kropssprog på den måde, der kan være brug for, når man har en hund med en hårdere mentalitet.
Det är inte schysst mot varken hund eller människa.
Jag tycker att det är synd att så många hundtränare verkar missa det här fullständigt. Uppenbarligen är det lätt att tro att alla människor fungerar precis som en själv gör, men det funkar inte riktigt så. På samma sätt som hundar är olika, är vi också det – og omvendt.
Så. Även om jag själv tenderar till att luta mer åt Balabanovs håll, trots att jag inte ägnar mig åt traditionell hundträning såsom han och många andra gör, så är jag just idag, utifrån just den här videon, kluven. Jag tycker att båda parter har poänger, men jag tycker att båda parter även missar den största poängen av alla.
Alla hundar är inte likadana. Vissa hundar kräver en starkare människa, medan andra hundar behöver ha en mjukare människa. Det ligger inte några värderingar i det, alla är lika mycket värda. Men för att ge sig själv och den hund man väljer bättre förutsättningar, är det bra att välja utifrån vad som fungerar med den egna mentaliteten. Jag skulle själv, for eksempel, aldrig välja en Pitbull, Amstaff, Jack Russel eller annat högenergiskt. De passer ikke. 😱😅🙈
Och vet man inte vad som funkar med en själv – be någon som kan om hjälp. 👍