Det blir mycket tjat om gamla hundar nu, men ni får helt enkelt leva med det. Igår när jag lade mig var jag rätt ledsen innan jag lyckades somna. Det är många tankar som trängs i skallen, och idag ska jag skriva lite om en tanke jag inte tagit upp så mycket.
Det blir många inlägg idag, märker jag – så går det när man har mycket att tänka på. Med tanke på Ellas kompis som somnade in igår, tänker jag givetvis väldigt mycket på hunden och hennes familj, men också på hur och när det är dags för Ella att lämna mig för alltid.
Visst har jag berättat om det som hände nånstans i slutet av januari/början av februari? Att Ella gav mig känslan av att det är dags för henne att lämna mig. Tidsperspektivet hon gav mig då var ungefär sex månader. Sedan dess har jag gått från att oroa mig gråhårig, till att tro att hon kommer…