Två månader utan katt. Två månader att vänja mig vid tystnaden, efter frånvaron av en liten kropp som genererar värme och en viss sorts energi. I 22 års tid har jag kontinuerligt haft katter i mitt liv, och helt plötsligt när Molly lämnade mig som den enda kvarvarande katten, stod jag för första gången på dessa 22 år, helt utan.
För mig är det fullständigt onaturligt att vara utan katt. Det är inte konstigt att det blev så, eftersom Molly, när vi förlorade Zoe, den katt Molly växte upp med, var så oerhört tydlig med att det inte behövdes fler katter än hon själv. Hon hade förstår helt rätt i det, men det gjorde ju också att det blev helt tomt när hon blev borta.
I skrivande stund är det natten mellan tisdag och onsdag. Jag hämtade Iza i söndags. Drygt två dygn har passerat sen hon för första gången kom innanför min ytterdörr. Det känns som om en livstid har passerat.
Innan jag ger mig in på att berätta om Iza, vill jag dock ge en stor eloge till Boyo. Herregud, vad jag är imponerad över honom. Faktiskt så impad att jag satt och grinade för den sakens skull på dagen igår. Eller ja, för den sakens skull, och för att Iza äntligen är här och inte längre i framtiden. Och då kan jag säga att jag är inte en särskilt blödig person; det är extremt sällan jag grinar över såna här saker.
För Boyo, min mupphund som är entusiastisk i överkant, som har jaktinstinkt på katter vi ser utomhus (och harar, fåglar, ibland cyklar, bilar, igelkottar, ekorrar..), som är stor och klumpig och så vidare, han har varit och är så otroligt duktig med Iza att jag blir alldeles förstörd på honom. Han är så försiktig och snäll, och så respektfull när hon fräser och kräver utrymme, att mitt hjärta smälter. Visst, han är fortfarande sig själv och är lite klumpig ibland. Alla kommer vi att göra misstag, det är så livet funkar. Men alltså… såååå duktig.
Och Iza, hon är också superduktig. Vid det här laget har hon varit med oss här hemma i nästan 2½ dygn. På den tiden har hon gått från att ägna ungefär 1½ dygn åt att gömma sig under byråar, bakom fåtöljer, under byråar igen, och bara kommit fram när jag hämtat henne för att jag tyckt att hon behöver få i sig lite mat och vätska – till att igår komma fram och ut i köket helt på eget bevåg, för att äta. Hon har ätit både blötmat och torrfoder, hon har gått på lådan flera gånger, jag har sett henne dricka vatten, och hon har dessutom kommit så långt att hon börjat busa.
Nu är det visserligen 14 år sen jag hade en kattunge senast (Molly), men i min värld känns det som att det går rätt fort, detta.
Fräser hon åt Boyo? Ja, men i jämförelse med igår, knappt alls. Rör hon sig i lägenheten? Ja, det gör hon – med mer och mer självförtroende. Vill hon vara i samma rum som mig och/eller Boyo? Ja, det gör hon. Hon ligger gärna på klöstunnan (en av Mollys gamla) i köket, eller möjligen på mitt skrivbord, på endera sidan om mig. Har vi gosat? Ja, det har vi – hon har också tvättat mina fingrar och min näsa. Hon har legat och sovit på samma ställe, och når hon sträcker hon gärna ut en tass och lägger den på min hand.
Jag menar.. ni hör ju själva. Helt otroligt för en liten kattunge som blivit kissenappad från sin mamma, sina syskon och de människor hon kände, som suttit i en ryggsäck (transportvarianten för katter och små hundar), åkt bil, fått hälsa på ett par andra okända människor, som fått träffa en stor, svart, hårig karl på fyra ben som troligen luktar äckligt, andas stekhet luft, låter illa och så vidare, och dessutom kommit till ett helt nytt land med nya lukter, nya möbler, som inte ser likadant ut, och så vidare.
Dessutom fick hon åka taxi i ryggsäcken igen på väg till och från veterinären, redan dagen efter, när det var dags för chipmärkning, vaccination och besiktning. Och ja, det blev så eftersom hon är en huskatt och alla vars katter får ungar inte automatiskt ser till att göra sånt innan leverans.
Såhär i början är det av uppenbara skäl många ”det här är första gången hon..”. För bara någon timme sedan hade hon sitt första busanfall. Jag har köpt en klöspinne för kattungar (en låg sådan, alltså) som har några bollar på skaft som en liten kattunge kan boxas med. Hon låg på klöstunnan och upptäckte att den fanns, och började boxa helt hysteriskt. Hon hängde upp och ned i klorna på klöstunnan, så hon skulle nå bollarna ordentligt. Hon for upp och ner och hade skitkul, och det var hysteriskt kul att titta på.
Har jag filmat henne? Ja, det har jag. En hel del, faktiskt. Jag måste ju terrorisera mina vänner med vilken jävla sött kissebebis jag har här hemma. Plus att jag dessutom vill ha det kvar helt själv.
Efter de här två månaderna helt utan katt, känns mitt liv komplett igen. Att inte ha en katt i mitt liv, är inte ett liv. Jag kan inte leva så, det går inte. Eftersom Molly var så tydlig med att hon ville vara ensam katt, känner jag just nu att Iza själv kommer att få berätta för mig om hon vill ha en kompis, eller om hon också vill vara ensam katt. För mig kvittar det egentligen – jag kommer att vara nöjd med vilket som. Den enda nackdelen om hon vill vara ensam katt är förstås att det här fenomenet med att vara utan katt kommer att uppstå igen, en vacker dag.
Men; en sak i taget.
Just nu är jag så oerhört tacksam över att hon är här. Det är ett privilegie att få uppleva allt det här. Det är ett minst lika stort privilegie att se henne och Boyo tillsammans. För att inte tala om vilket privilegie (jag vet att jag upprepar mig) det är att ha möjligheten att lära känna den här lilla ursöta varelsen.
För mig är det här en alldeles otroligt stor grej. För mig är det inte ”att ha katt”. För mig handlar det om att skapa en förhoppningsvis djup och nära relation med en levande varelse som jag kommer att leva nära under många år framöver. Det är en ynnest att få ta del av hennes liv, att se henne och Boyo lära känna varandra, och att veta att vi kommer att fungera som en helt ny liten familj. Det är så jävla fantastiskt.
Välkommen hem, Iza.