Jag hade ett intressant samtal med en kompis häromdagen, där vi pratade om vad som kommer att hända efter Ella. Jag har under lång tid tänkt att jag aldrig ska ha en hund uppfödd av försvarsmakten igen, men nu har jag faktiskt snuddat vid tanken igen. Det här inlägget kommer att handla om mina tankar om den hund jag kommer att dela mitt liv med efter Ella.
Det finns så extremt många aspekter att ta hänsyn till när man ska skaffa hund. Vem är man själv? Varför vill man ha hund? Vilken energinivå har man, och hur energisk vill man att hunden ska vara? Vad vill man göra med den?
För min del finns det flera svar på dessa frågor.
Jag är exempelvis extremt kluven när det gäller vad jag vill göra med hunden. Jag tror att jag har skrivit det tidigare och skriver det igen; jag skulle nämligen kunna tänka mig att träna skydd med min hund. Det vore så fruktansvärt jävla astufft så jag nästan dör vid tanken. Men det skulle också kräva väldigt mycket jobb.
När jag ställer frågan “vem är man (jag!) själv?” är det jag menar att det finns alltid många aspekter av en själv. Vilken del av sig själv vill man framhäva med hjälp av sin hund? Är det den del där jag vill utmana mig själv och se hur långt jag kan ta mig själv och min hund i IPO (skyddsträning)? Eller är det den del av mig som tycker att hundars beteende och kommunikation är viktigast av allt? Eller är det den del av mig som vill och behöver ha en hund som får mig att gå ut även de dagar jag inte alls har lust, är deprimerad och så vidare – men inte kräver så mycket?
Det torde vara uppenbart att dessa aspekter av mig skulle behöva olika hundar för att det ska fungera så smidigt som möjligt.
Problemet, som jag ser det, är att de här delarna av mig är så totalt diametralt motsatta varandra. En soffpotatis eller en brukshund? En brukshund eller en vakt/boskapshund med lägre energi?
Så vart kommer då Försvarsmakten in?
Jo, FM är intressanta dels för att det är möjligt att vara fodervärd – åt valpar, för all del, men också åt avelstikar. Är man fodervärd åt en avelstik kan man göra vad som helst med henne i fråga om träning/tävling (varför man nu skulle vara intresserad av det) och så vidare. Dessutom är det inte alltid att en fodervärd (åt valp) vill ha kvar hunden efter L-testet. Det innebär att FM har hundar till försäljning för en liten peng, om man nu skulle vilja ha en sådan hund.
Den stora frågan är; är jag villig att ha en sådan här hund igen? Jag vet ju hur det har varit med Ella. Nu har jag i och för sig varit väldigt sjuk under stora delar av hennes liv, så förutsättningarna har inte varit optimala. Jag är i betydligt bättre skick nu, och jag har betydligt mer erfarenhet av den här typen av hund.
OM jag skulle bestämma mig för att ta emot en hund till från Försvarsmakten, kommer jag att göra det med avsikt att träna den i skydd. Jag är extremt ointresserad av att tävla, men just att träna en hund i skydd känns jätteläckert.
Samtidigt så vet jag ju med mig att jag är väldigt bekväm. Kommer jag verkligen att vilja/orka att träna en sån här hund på det sätt den förtjänar? Jag känner mig själv väldigt, väldigt väl och är fullt medveten om att kan rinna ut i sanden bara för att jag inte har lust just precis då.
Jag är långt ifrån färdig i mina funderingar omkring det här. Jag vill ju nämligen också ha en stor vakt/boskapshund (Estrela, Dogo Canario eller liknande), men där är det min boendesituation som sätter käppar i hjulet. En sådan hund behöver bo på en gård, och jag bor i lägenhet.
En annan fråga är – skulle jag nöja mig med en helt vanlig, snäll hund? Svaret är väldigt, väldigt enkelt. Nej, jag skulle inte nöja mig med en helt vanlig, snäll hund. En liten hund är helt ointressant. En större – nja. Jag vill absolut inte ha en pudel. Jag vill inte ha en labrador eller golden. Jag skulle kanske kunna tänka mig en Irländsk varghund, men då vill jag bo i hus.
Jag vill ha en hund med lite riv i. Jag vill ha ett mentalt motstånd i min hund. Jag vill ha en utmaning, som ger både mig och hunden möjlighet att utvecklas och växa.
Tursamt nog för mig behöver jag inte bestämma mig idag, så jag gör helt enkelt så att jag fortsätter fundera.
Under tiden tänker jag också känna mig otrogen mot Ella, eftersom alla de här funderingarna förutsätter att hon är borta.