Det blir många inlägg idag, märker jag – så går det när man har mycket att tänka på. Med tanke på Ellas kompis som somnade in igår, tänker jag givetvis väldigt mycket på hunden och hennes familj, men också på hur och när det är dags för Ella att lämna mig för alltid.
Fy fan, jag bryter nästan ihop bara av att tänka på det. Men tankarna är där, och jag kan lika gärna tänka dem när de ändå är på plats.
Ella gav mig den första förvarningen i slutet av januari. Då var tiden ungefär ett halvår. För några veckor sedan fick jag en ny förvarning, och då var tidsfristen ungefär två månader.
Inte vet jag om något av det här är sant. Ella är min första hund. Men känslan jag fått vid båda tillfällena har varit så stark, tydlig och klar att jag inte känner att det finns utrymme för tvivel. Undrar gör jag givetvis ändå, och helt säker kan man ju inte vara förrän man är där.
Men faktum är att jag inte tror att det är jättelänge kvar. Inte för att hon på något sätt är sämre än igår eller förrgår. Jag tror inte att det nödvändigtvis kommer att vara vare sig hennes leder/värken, eller juvertumörerna som gör att det är dags. Beroende lite på hur sommaren blir, kanske det är värmen som gör att det är dags.
Oavsett vilket; jag pratade med en i familjen som förlorade sin hund igår, í dag, och sade att jag tror att Ella lämnar mig efter sitt nästa löp som jag misstänker kommer att hamna någonstans i början/mitten av juli. ég veit ekki af hverju, men det känns som att det blir så.
Jag har också funderat mycket på hur tusan man tar beslutet. Och när man tar beslutet. Jag har satt som maxgräns att när Ella inte är glad längre, då är det way overdue. Men jag fick reda på idag att Ellas kompis fortfarande varit glad när hon fick somna igår. Och då tänker jag – hur tusan vet man. Hur tusan tar man beslutet? Hur länge väntar man? Om jag enbart skulle tänka utifrån Ellas värkande leder, hur länge skulle jag vänta innan jag tyckte att det var dags?
För är det något jag är stenhård med så är det att min hund inte ska behöva lida. Och hur illa det än låter; jag tar hellre bort henne några veckor för tidigt, än att hon ska behöva ha mer ont än nödvändigt, inte kunna gå ordentligt, og svo framvegis. Jag vill verkligen inte förlora min hund, men jag vill inte heller att hon ska finnas kvar bara för att jag inte klarar av att släppa taget.
Faktum är att ju mer jag tänker på det, desto mer tror jag att jag måste tänka om omkring det här. Det är inte dags riktigt än – långt ifrån. Men det närmar sig, och kanske är det schysstare mot Ella att låta henne gå medan hon är på topp (allt är relativt) och inte när hon är på sitt allra sämsta.
Ég vet fan inte, och jag gör mig själv gråhårig på att grubbla över det.