Det blir mycket tjat om gamla hundar nu, men ni får helt enkelt leva med det. Igår när jag lade mig var jag rätt ledsen innan jag lyckades somna. Det är många tankar som trängs i skallen, och idag ska jag skriva lite om en tanke jag inte tagit upp så mycket.
Jag har ju berättat att Ella är en högenergisk hund. Sådär som i löjligt överdrivet högenergisk. Det här är något som gör att jag upplever det som ganska svårt att bedöma vilket skick hon egentligen är i.
Min personliga åsikt är att hon är i rätt dåligt skick. Men jag kan samtidigt förstå att det kan vara svårt att se om man inte känner henne så väl. Hon blir nämligen fortfarande väldigt glad när hon träffar folk hon känner, oavsett om det är hemma eller utomhus. När hon är glad blir hon lätt smått hysterisk, och då ser man inte nödvändigtvis att hon är halt.
Men å andra sidan igen; bara de senaste månaderna har till och med folk vi känner i kvarteret där vi bor sagt att det både syns och märks att hon inte riktigt är sig själv. Även om hon blir skitlycklig av att se dem, orkar hon inte hålla igång mer än max fem minuter. Sen lägger hon sig ner.
Det är otroligt svårt att bedöma en hunds faktiska skick när energinivån döljer åtminstone delar av den dåliga fysiken, det dåliga måendet och så vidare. Nu känner jag mig lyckligt lottad som känner min hund såpass väl som jag gör. Jag känner genom kopplet när vi är ute om det är skillnad i hur hon går. Jag ser minsta lilla förändring i hur hon håller kroppen. Jag ser hur ströpplig hon är i frambenen inomhus.
Ändå upplever jag det som så otroligt svårt att bedöma just hur dålig hon är.
Att Ellas kompis fick somna in häromdagen var ett rejält wake up-call. Det blev helt plötsligt ännu mer verkligt att min hund inte kommer att leva för evigt, och att jag snart inte kommer att ha min mupphund kvar.
Fy fan. Ég er að klikka. Det enda positiva är att jag är bättre på att hantera mina känslor omkring det här än jag var för några år sedan.