I sit and listen to Dogs of Pegasus podd, and though I usually agree with Alexandra Ortega in what she's talking about, it is not always I recognize myself. But in this section for connection kontra attachment känner jag igen mig på flera sätt.
Alexandra Ortega jobbar med att hjälpa människor utveckla relationen till deras hundar, samt hjälpa dem att få ordning på diverse problem som utvecklats hos hundarna. Som en parentes kan jag säga att när en hund utvecklar någon form av problem har det sällan, om någonsin, med hunden i sig att göra, utan grunden till problemet ligger hos människan.
Jag har aldrig träffat Alexandra, och inte heller sökt hjälp hos henne. Anledningen till det är fler; dels är det inte jättelänge sedan jag ens kände till henne, dels har jag inte upplevt behovet av att söka hjälp med Ella, även om vårt gemensamma liv inte alltid varit en dans på rosor. Sedan bor jag dessutom väldigt långt från Alexandra.
With that said; jag följer Alexandra på bland annat Facebook och ser mycket av det hon delar med sig av. Jag gillar hennes inställning till hundar, vilken överensstämmer i extremt hög grad med min egen. Men till skillnad från mig jobbar Alexandra professionellt med hundar.
För att komma dit jag ville med det här inlägget, dock. 😀 Jag har lyssnat på hennes poddavsnitt som handlar om skillnaden mellan det hon kallar för connection and attachment. Jag upplevde hennes beskrivningar av begreppen som aningens otydliga, men jag tror ändå att jag förstår vad hon menar är skillnaden. Fast jag tror att du själv får lyssna på avsnittet för att bilda dig en egen uppfattning.
I just det här avsnittet var det framför allt två saker jag kände igen mig sådär löjligt mycket i. Det ena är i hur otroligt jävla överdrivet lycklig jag var när jag satt i bilen på väg hem från brukshundsklubben i Örebro, the 29 april 2009, med en åtta veckor gammal Ella sovandes i famnen. Visst blev jag totalt överväldigad av hennes energi, intensitet, arbetsvilja och allt annat jag har berättat om, men just den där stunden kommer jag aldrig att glömma.
Det andra jag känner igen mig oerhört väl i, är viljan och beslutsamheten i att skaffa en “svår” dog. Jag är ju mer eller mindre uteslutande intresserad av så kallat svåra och skarpa raser, och har ingen önskan att ha en lätt, mjuk och snäll hund. Jag hade faktiskt lite svårt att låta bli att skratta när Alexandra beskrev sin process på vägen mot att skaffa sin Alfie, eftersom den påminner väldigt mycket om min egen process.
Det slog mig förresten, när jag lyssnade, att jag kanske kommit på en anledning till att jag vill ha motstånd i en hund, i stället för en mjuk hund. Jag har inte levt ett lätt liv. Jag har fått kämpa för det mesta, mer i perioder, mindre i andra perioder. Lättillgänglighet är tråkigt för mig. Jag är nog heller inte en lätt och enkel person själv, och på grund av det har jag kanske större förståelse, tolerans och acceptans för en hund som är lite tuffare.
Det är sådant som återstår att se.
För att lite kort återgå till det här med connection and attachment; jag har ju berättat om att min och Ellas relation har varit väldigt speciell. Jag tror att det vi haft tillsammans varit vad Alexandra beskriver som connection. Som jag ser det är det inte alla förunnat att få den typen av relation med en hund. Jag har inte riktigt funderat på varför det blir eller inte blir så, men kanske det har att göra med om, och i så fall vad, man förväntar sig av sin hund. Jag hade som sagt var inga direkta förväntningar på vad eller hur det skulle bli med Ella, när hon tog sin självklara plats vid min sida, som åtta veckor gammal.
Regardless; jag hoppas att relationen till min nästa hund kommer att bli lika speciell som den jag hade med Ella. Det kommer ju aldrig att kunna bli samma sak, men det innebär ju inte att nästa hund blir sämre. Bara annorlunda. En individ, på samma sätt som Ella var.