Egon, åh, Egon. Jag har ju polarblandningen Egon här, och häromdagen insåg jag (fast att jag egentligen redan visste det) att Egon minsann är rätt hög i rang, när det handlar om hundar och deras umgänge i rasthagar. Jag var nämligen upp till rasthagen för att Egon skulle få träffa ett par Border collie-killar jag ska ta ut lördag kväll när han är här.
Det finns vissa saker som visar att en hund är hög i rang. Exempelvis när svansen står rakt upp och hundens kroppsspråk på ett väldigt tydligt sätt visar att han eller hon har gott självförtroende och höga tankar om sig själv. Ungefär som dalmatinern Sigge som varit här och kommer hit igen lite till och från, framöver. Egon har även han hög svansföring och säger med hela sin kropp att han minsann står för det han tycker och tänker, och inte backar om någon säger annorlunda.
Det blev givetvis dominanstjafs i rastgården. Flera gånger, dessutom. Inget som blev superbråk, men tillräckligt för att jag kände behovet av att blanda mig i och sära på de inblandade hundarna; däribland Egon. Han gillade inte att bli tillsagd – alls, faktiskt. Men ibland får man inte som man vill, även om man heter Egon, så är det bara.
Jag har inte haft en hanhund tidigare, men enligt de som haft det är hanhundar inte lika “farliga” när det blir konflikt, som tikar. Ända sedan Ella blev unghund har jag valt att inte ta henne till rasthagen, eller för den delen, hälsa alltför mycket på andra hundar. Framför allt andra tikar. Ella har nämligen varit rätt vass och smått skarp i sina kontakter med de flesta andra hundar. Det har funnits några stycken hon kommit bra överens med, men de gånger hon råkat i slagsmål har det inte varit kul att se (eller att avbryta, för den delen).
Det här är min största svaghet. Att övervaka flera hundar tillsammans och veta när det är läge att avbryta, att se de tidigaste tecknen på att något är på gång, och så vidare. Jag är, rent generellt, rätt bra på att se på en hund i taget vad som pågår. Ella kände jag utan och innan, så henne var det, förutom energinivån, väldigt lätt att avbryta ett beteende hos. Men när det gäller hundar jag inte känner jätteväl är det lite klurigare.
Det fick mig dock att fundera en aning. Den hund jag kommer att skaffa mig så småningom är av en ras som i sig själv är rätt dominant. Jag och hunden kommer inte att ha några problem, men jag började fundera på hur jag ska göra med eventuella daghundar. Jag har ingen lust att behöva separera hundar som hamnar i just dominanstjafs i tid och otid. Och faktum är att om alla hundar är okastrerade (vilket jag vet att BC-killarna är) så blir det förr eller senare någon form av tjafs omkring vem som är störst, tuffast, häftigast, starkast och så vidare. Med tanke på att min hund kommer att vara minst dubbelt så stor som BC-killarna… *says no more*
Så detta kommer att vara, tror jag, min största utmaning framöver. Att se till att min hund fungerar tillsammans med andra hundar utan att det blir tjafs. Normalt tror jag inte att detta nödvändigtvis behöver vara ett problem, men med tanke på att jag vill utmana mig själv med något annat än en extremt högenergisk hund, känns det onekligen spännande.
Kanske det blir ett fokus, framöver, när jag faktiskt har min valp som blir till unghund och vuxen hund. Hur man möter, hanterar och uppfostrar en ranghög hund, och ser till att den fungerar med andra hundar utan tjafs och bråk. Jag tror faktiskt att jag ska börja läsa på lite om just det. För hur som haver; det kommer att vara en helt annan typ av hund än Ella. Hur hög energi den här nya hunden än har, kommer den aldrig att nå upp till Ellas nivå. Däremot kommer den med all största sannolikhet att se sig själv som högre i rang än Ella någonsin gjorde.
Det finns onekligen väldigt många tankar omkring det här. Jag ska försöka få ner en del av dem allt eftersom. Mycket av dem kommer att handla om mig själv, eftersom det är hos mig min hunds stabilitet börjar och slutar.
Är jag helt jävla dum i huvudet om jag blir lite småexalterad över tanken på detta? 😀