Vi hade ett litet äventyr i fredags, jag och Boyo. Mest Boyo, i ärlighetens namn. Det var det där med ensamträningen – den där som jag tyckte gick framåt och var rätt nöjd med. Det var där det sket sig – med råge, igår. Tur att jag har i alla fall någon enstaka bra granne.
Jag hade en bokad tid på förmiddagen. Jag har också en förskjuten dygnsrytm, och det gjorde att jag var vaken betydligt längre än jag brukar. Tiden bokades i onsdags, så det var för lite tid att ställa om dygnet – så jag satt uppe hela natten och höll mig vaken ett antal timmar längre än normalt. Perfekt tillfälle till ensamträning, tänkte jag, men var lite småorolig för hur Boyo skulle låta när jag gick så tidigt – hittills har han ju visat sig panikskälla i ett par, tre minuter precis när jag går. Det gjorde han nu också.
Väl framme får jag reda på att jag är en timme tidig. Givetvis. Att gå hem under tiden var inte ett alternativ. Men jag satt där och hade lite ågren för att det blev längre tid för Boyo att vara ensam.
Medan jag sitter utanför och väntar, ringer min hyresvärd. Shit, tänkte jag, vad nu då? Jo, förstår ni, då har en av mina grannar ringt för att försöka få tag på mig, eftersom Boyo, kraken, har lyckats bryta sig ut ur lägenheten och befann sig i trapphuset. Ni anar inte vad tacksam jag är över att det var just den här grannen som hittade honom. Det bor tre personer i trappen som är hundrädda, och medan Boyo är en väldigt snäll och go hund, så är han fortfarande stor, svart och schäfer. Jag kan absolut förstå att man som hundrädd inte vill möta honom ensam i trapphuset.
Det löste sig på ett bra sätt till slut. Den trevliga grannen (som för övrigt också har hund) gick upp till mig, tog ut en stol och satte under handtaget på dörren. Jag var trots allt inte långt borta och skulle snart komma hem. Såvitt jag förstod hade han varit tyst och relativt lugn tills jag kom hem.
Stackars sate. Det måste ha varit jättejobbigt för honom. Själv tyckte jag som sagt var mest att det var tur att rätt granne hittade honom, att allt trots allt gick bra – och så kan jag ju inte låta bli att tycka att det är lite småkomiskt, dessutom.
Dock måste jag ju fundera på vad som gick fel. Mina tankar går åt det hållet att jag inte ska göra sånt här när jag är trött. Och att vi måste öva mycket, mycket mer. Fast det är lite småknepigt ändå, eftersom jag trots allt tidigare i veckan tyckte att det gick så bra. Men det är också därför jag tror att det har mer med mig att göra, än med Boyo. Att jag var trött i både kropp och knopp när jag gick. Jag tolkar det som att jag misslyckades med att förmedla rätt energi, helt enkelt.
Fast jag måste erkänna att jag är något ställd, trots allt. För jag har verkligen tyckt att vi gjort framsteg med ensamträningen. Jag har varit borta – inte fullt så länge som det blev den här gången, men en längre stund, flera gånger. Att det skulle bli ett sådant bakslag känns – lite småtrist, även om det är lite komiskt samtidigt.
Det jag tror att jag måste göra, dock, är att be fastighetsskötarna om hjälp att få upp någon slags kåpa över låset på insidan av dörren. Det var den Boyo lyckades vrida om och således låsa upp dörren. En kåpa skulle vara till stor hjälp där, misstänker jag. Och utöver det – back to basics, typ.
Det här är för övrigt en sak som skiljer sig mellan Boyo och Ella. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin hade några problem med att ensamträna henne. Min misstanke, även om jag givetvis kan ha fel, är att där hon var betydligt tuffare i psyket än Boyo är, så är han verkligen mjuk och lite smålöjlig. Jag säger det med kärlek, samt ett visst mått frustration. Men vi måste verkligen få ordning på det här, för ni anar inte vad skönt det är att kunna gå och handla, och slippa be någon annan om hjälp.
Nåja. Som sagt var; back to basics och en sjujävla stor isbit i magen, för jag har behov av att det här börjar fungera. Så håll tummarna för att jag hittar rätt energi att förmedla till min hund, och att Boyo själv hittar lite lugn och frid i att vara själv.