Jag har skrivit om anledningarna till varför min hund inte är ensamtränad tidigare, men tar det igen för dig som inte läst om det förut. Jag hämtade hem Boyo den 12 februari 2020 – bara några veckor innan första Covidfallet i Sverige. Vi vet alla vad som hände efter det, och alla de planer jag haft grusades i sanden. Lägg till detta att vi hade en daghund som inte heller var ensamtränad, och var hos oss väldigt mycket på grund av sjukdom i familjen.
Det är förklaringarna till att Boyo inte är ensamtränad. Sedan just den daghunden slutade hos oss har jag förvisso haft möjlighet att ensamträna, men på grund av Covid har det känts rätt löjligt att gå ut och sätta mig i trapphuset. Ja, jag erkänner glatt och villigt – jag är rätt lat och bekväm av mig ibland. Lägg till det att Boyo är extremt beroende av mig, och blir superstressad av att jag går ut genom ytterdörren och han inte får följa med. Det har hänt vid ett par tillfällen när jag tyckt att ensamträningen gått bra och faktiskt lämnat honom, att han brutit sig ut ur lägenheten och svassat omkring i trapphuset. Tur att jag har bra grannar som hjälpt mig genom att stänga in honom i lägenheten och ställt en stol under handtaget tills jag kommit hem igen.
Och ja, graden av pinsamhet är enorm när det gäller just det där. Skämskudden täcker typ hela mig. 😀
Men. Med tanke på min situation just nu, där jag sitter och åker som en jojo fram och tillbaka till sjukhuset minst en dag i veckan så finns det anledning att få ordning på det här. Jag är långt ifrån perfekt, men en av mina bästa vänner som är så underbar att hon skjutsar mig på alla cellgiftsäventyr, har satt ett ultimatum. Hon kör mig när det är dags för strålning (dagligen under flera veckor) – men då måste Boyo kunna vara hemma, i stället för att vi ska lämpa av honom hos en annan av mina bästa vänner och sedan hämta honom.
Jag hyser full förståelse för det ultimatumet.
Och därför är vi där vi är just nu.
Min första plan var att ta upp Ellas gamla bilbur (en stor rektangulär, förmodligen inte laglig i det syftet, men det jag hade råd med just då) och ha den stå öppen – men träna honom att ligga och stanna i den när jag inte är hemma. Problemet jag upptäckte är att Boyo är mycket större än Ella. Ella var runt 51 cm hög – Boyo är nästan 70 cm hög. Han är alltså högre än själva buren, och behöver huka sig ner för att ta sig in genom dörrhålet. Dessutom tror jag inte att han egentligen får plats däri. Han kommer nog in, men kan knappt vända, och jag tror inte att han kan göra särskilt mycket mer än ligga ner – och står han måste han nog huka sig lite, lite. En del av planen var att han skulle ha någonstans att gömma sig på nyårsafton (jag täckte buren med tyg och slängde in ett par kuddar och en filt så det skulle vara mörkt, mysigt och tryggt), men icke sade nicke…
Så efter ett tag efter att han vägrat gå in med hela kroppen, insåg jag att jag var tvungen att tänka om.
…
När Boyo var valp köpte jag hundsängar. Jag hade ett par, tre stycken runtom i (min lilla) lägenheten. Han och daghunden vi hade då gillade dem jättemycket – Boyo så mycket att han envisades med att tugga sönder dem och sprida ut allt innehåll typ överallt. Som människa tröttnar man efter ett tag. Till slut slängde jag hela bunten, och det blev inga fler.
Men han har ju haft hundsängar, och jag bestämde mig till slut för att köpa hem en ny. Min ekonomi tillåter inte så jättestora utsvävningar, särskilt inte just nu, men jag tog mig råd att köpa en Biabädd-kopia på Biltema. Jag hade tänkt köpa mellanvarianten, men när jag stod och tittade insåg jag att den skulle bli för liten. Så trots att min hund som visserligen inte är störst av alla, ändå är rätt stor, fick det bli en size large. Jag var där idag efter min cellgiftsbehandling och köpte den för.. öööh… 449 spänn, tror jag. Jag velade lite mellan storlekarna, men så sade jag åt mig själv att sluta vela, köp den största sängen, håll käften och var nöjd.
Och det gjorde jag. ♥
Vi har redan börjat träna (ja, faktiskt – träna – har ni hört nåt så dumt!? 😀 ) på det här med ligg och stanna. Vi tränar i vardagsrummet och i sovrummet. Han klarar inte så jättelång stund än, men det kommer att bli bättre allt eftersom. Idag tränade vi första gången med hans nya, tjusiga bädd. Det tog några gånger innan han fattade att han skulle lägga sig på den, och ytterligare några gånger innan han fattade att jag vill att han ska stanna kvar när jag går ut ur rummet.
Det här är för övrigt ett av de tillfällen när jag faktiskt tycker att positiv förstärkning är ett fantastiskt verktyg – och dessutom använder mig av det. Som kuriosa kan jag säga att jag är rätt tyst när jag tränar Boyo. Jag använder ingen pipig, hysterisk röst. Jag går själv inte upp i energi. Jag viftar inte eller beter mig som om jag är helt hysteriskt lycklig. Jag är lugn, sansad, trygg och stabil. Boyo själv går gärna upp i energi och hittar ibland på saker som han tror att jag vill att han ska göra. 😀 Men själv håller jag mig lugn och sansad. Såhär i början får han dessutom rätt mycket gottis. Varje gång han gör det jag vill; ögonkontakt, längre ögonkontakt, sitter, lägger sig ner, stannar, vad det nu kan vara.. så får han en gottis. När det gäller just ligg och stanna kommer han att få mindre och mindre godis ju duktigare han blir. Poängen är ju att han ska klara av det där som vardagsgrej, och då kan man inte alltid få gottis.
För övrigt kan jag säga att positiv förstärkning inte är det enda jag använder mig av vid de tillfällen jag faktiskt tränar med Boyo, oavsett vad det handlar om. Eftersom han är en schäfer blir han gärna stissig och man ser hur dimman börjar skyla både blick och förstånd, och hur öronen kloggar igen så att han inte hör vad jag säger. Alltså är det min uppgift att se till att han håller sig så lugn att han hänger med – och det lugnet har ingenting med positiv förstärkning att göra. Det har att göra med ledarskap och min egen förmåga att förmedla det jag vill. Detta är och kommer alltid att vara två skilda saker, och min egen roll i det hela är så otroligt mycket viktigare än den positiva förstärkningen.
Nu har våra daghundar börjat komma tillbaka igen efter en dryg månads frånvaro (på grund av mina behandlingar), så ensamträningen får lov att ske på kvällar och helger. Men det får vara så – huvudsaken är att han fattar, gör rätt – och blir bättre. Jag har ingen aning om hur lång tid det här kommer att ta, men målet är ju att han ska klara att vara ensam en stund dagligen under fem dagar i veckan, under några veckor. Detta kommer troligen att ske någon gång i april, så vi har ju lite tid på oss.
…
Det här är för övrigt en sån där grej som är väldigt intressant att fundera på. Jag hade aldrig några problem att ensamträna Ella. Hon var också enormt beroende av mig, men på ett annat sätt. Boyo behöver mig för att bibehålla självförtroendet och sin trygghet. Ella behövde mig för att jag var hennes ledare och den som fick henne att fungera. Mentaliteten hos dem är extremt olika, och jag erkänner mig på det stora hela ovan vid den mjukhet och det sorts beroende som Boyo har av mig. Han är visserligen väldigt bekväm och lätt att leva med i jämförelse med Ella, men de är oerhört olika – och väldigt lika på andra sätt (väldigt mycket schäfer, båda två, på lite olika vis).
Så nu har ni lite koll på hur jag bär mig åt när jag ensamtränar min knäppa 3-åring här hemma. 🙂 Det är helt ok om ni gör på något annat sätt – men såhär gör och tänker jag. Jag känner min hund väldigt väl och har rätt bra koll på hur jag behöver göra för att det ska fungera för honom.
Håll tummarna för att det går bättre och bättre och att han så småningom kommer att klara av att vara ensam, gärna under längre stunder. Själv har jag liksom vant mig vid att han inte kan det, men det vore faktiskt rätt skönt att kunna gå hemifrån utan honom någon gång emellanåt. Vi får se hur det går – men just nu känner jag mig hoppfull att det kommer att fungera. Kanske inte idag eller i morgon – men inom en rimlig framtid. ♥