Jag erkänner mig djupt imponerad av min hund. Senast igår tränade vi på att (han skulle) vara ensam igen. Inte på samma sätt som sist, utan lite annorlunda. Jag har, trots att jag för bara drygt två veckor sedan fick min sista cellgiftsbehandling, fått för mig att jag ska döstäda hemma.
Senaste veckan har jag nån stund i taget, när jag orkat och haft lust samtidigt, rensat i köket. Det har resulterat i otaliga kassar med skräp – och ett stort antal kassar med diverse prylar som jag knappt visste att jag hade. Ni vet, det där som står bakom något annat i ett skåp som man aldrig öppnar, samlar damm och stekflott och blir skitäckligt till slut. Både sånt man faktiskt (om man är tillräckligt intresserad) kan ha nytta och nöje av i ett kök, samt annat såsom julpynt (som jag inte använder eftersom jag inte firar jul) och annat smått och gott.
Så hela min hall har varit full med kassar. Jag har tyvärr ingen bil, så det där med att få iväg eländet har ju varit ett problem. Men så fick jag hjälp, igår, just. En person jag inte träffat på många år kom och hjälpte mig att få iväg alla dessa kassar.
Och det är här ensamträningen kommer in.
Innan den här personen dök upp bestämde jag mig för att stoppa in Boyo i sovrummet, så att jag i lugn och ro kunde skyffla ut alla kassar i trapphuset. Den här röjningen har nämligen dragit fram allt damm och all lös päls (både Boyo och Molly släpper päls just nu) till hallen och köket, och jag hade ingen lust att skämmas. 😀 Så – trapphuset. Boyo var nog lite fundersam när han hörde hur jag öppnade dörren och höll på att prassla, men jag tog mig friheten att ignorera honom.
Och när personen dök upp gick jag ut, låste dörren, tog med mig några kassar ner och pratade lite. Det gick åt några vändor upp och ner innan allt var nere, och jag misstänker att Boyo var väldigt, väldigt fundersam därinne. Men det kunde han gott vara, tyckte jag. Jag tror för övrigt att det var när jag var på väg ut för att låsa dörren som han faktiskt skällde till lite och rafsade lite på sovrumsdörren – men jag ignorerade det också.
Det tog inte särskilt lång tid, detta. Jag kunde inte följa med den här personen, eftersom bilen var fullproppad med grejer. Jag fick helt enkelt inte plats. 😀 När jag kom upp satte jag mig och rökte, gick sedan på dass – och sen släppte jag ut min hund som rushade runt hela lägenheten för att undersöka vad tusan som hänt medan han varit borta.
Eftersom jag redan är av inställningen att det inte ska vara en stor sak att komma och gå, så ignorerar jag faktiskt Boyo i rätt hög grad när jag går in för att hämta ut honom. Jag gillar inte när en hund möter mig helt hysteriskt lycklig (stressad). Jag vill mer ha den avslappnade reaktionen “aha, det var där du var”, och inget mer. Jag gör på samma sätt när jag hämtar honom hos min kompis som ställt upp och hjälpt mig när jag varit iväg på behandlingar, läkarbesök osv.
Just nu är mitt största problem anledningar att gå hemifrån åtminstone en gång varannan dag, fram tills det är dags för min strålningsbehandling att starta. Det är nämligen då Boyo ska vara hemma själv, sådär på riktigt. Som han sköter sig hittills, så går det alldeles fantastiskt bra så jag är inte ett dugg orolig. Men bortsett från att slänga sopor och gå till Ica och handla hem grejer, så har jag inte några direkta anledningar att gå ut. Jag kommer ju att göra det ändå, men det är lättare när det faktiskt finns skäl – för mig, alltså. Och ja, det problemet är enbart mitt eget, det har ingenting med Boyo att göra. 😀
Men alltså, jag känner mig på det stora hela väldigt nöjd just nu. Både med mig själv och Boyo. Med mig själv för att ha hittat ett sätt som fungerar för Boyo, och Boyo för att han faktiskt klarar av utmaningen. Han har ju liksom flera grejer som talar till hans nackdel (sagt med stor humor). Dels är han karl, och därför rätt blåst (har jag sagt att jag tycker att tikar är lite roligare, nu när jag testat båda?). Dels är han schäfer, och därför inte särskilt självständig överhuvudtaget. Dels är jag hans enda människa och hela hans värld. Att vi steg för steg lyckas ta oss igenom det så han klarar att vara ensam, är fan inte illa pinkat.
För det är verkligen inte det att han inte kan. Han kan. Han klarar ju av att sitta ensam utanför och vänta medan jag är i tvättstugan. Det är ju det att jag inte lyckats hitta ett sätt (att vara ensam inne) som fungerat för just honom tidigare. Ella var mycket lättare att ensamträna. Men så hade hon också en helt annan mentalitet, även om hon också var väldigt beroende av mig. Det verkar vara schäfrarnas motto; låt oss sitta ihop vid höften med vår alldeles egen människa. 😀