Isidor är en unghund vars matte behövde hundvakt medan hon är iväg på egna äventyr i några dagar. Han är faktiskt en yngre släkting till en av mina daghundar – en blandning mellan Shiloh shepherd och wolfdog. Jag har bara erfarenhet av den andra daghunden när det gäller just den blandningen – den är tydligen inte så vanlig.
Dock följer jag Animal Watch på Youtube, och där har jag lärt mig att wolfdogs inte nödvändigtvis är lätthanterliga. De är nerviga, skygga och har ett starkt flyktbeteende. Det gäller att socialisera dem ordentligt och rejält redan från början, så att de lär sig att världen inte är så hemsk och ondsint som de kanske tror.
Jag tror att Isidor har mer wolfdog i sig än sin äldre släkting. När vi träffades första gången var han oerhört skygg mot mig och vågade inte komma fram, knappt alls. Tack och lov hade jag ett hemligt vapen med mig – hundgottis. Med hjälp av det vågade han sig sakteliga på att ta från handen på mig.
Isidors matte säger att han inte låtit någon annan människa än hon röra vid honom. Inte ens hundpsykologen de går hos, trots att han tydligen gillar henne en hel del.
Därför tillåter jag mig själv att känna mig både smickrad och hedrad över att han inte bara låter mig röra vid honom. Han kommer självmant och söker fysisk kontakt, och han har dessutom fläkt upp magen, låtit mig fippla med tassarna, och dessutom “provsmakat” på mina händer (kärleksbetygelse från hans sida).
Tillit.
Det är så man blir rörd för mindre. Och det blir jag faktiskt. Det är oerhört hjärtevärmande att se en hund som Isidor värma upp – och det såpass snart. Vi har träffats rätt många gånger, och för en dryg vecka sen var han här hemma med oss i några timmar. Nu är hans matte iväg på sina grejer, och han har varit här sedan i söndags (tisdag idag). Redan igår fick jag se magen första gången.
Sen är han ju en unghund, och det är ju inte skitkul. När hans matte berättat om honom och hans unghundsfasoner fick jag bilden av att han var ett monster – och det är han faktiskt inte. Boyo var betydligt värre i samma ålder (åtta månader). Men visst har han knäppa idéer för sig. Han vill gärna tugga på saker. Lite vad som helst, faktiskt. Han har försökt tugga på mina skor. Skrivbordet. En stol. Knopparna på köksluckorna (i hans höjd). Han har också väldigt svårt att slappna av när vi ska sova, vilket är det jag faktiskt tycker är jobbigast med honom. Allt annat går att hantera, men just det är extremt irriterande. 😀
Som lite underhållande kuriosa; han är ett praktexemplar på varför jag inte har vita (eller ljusa) hundar. Jag går runt och känner mig som den där inverterade dalmatinern, med mina svarta kläder och hans vita päls han så vänligt och frikostigt delar med sig av. 😀
Hundarna har skitkul ihop. Isidor har såklart en massa valpenergi, vilket Boyo tycker är lite smådrygt emellanåt. Men de leker jättefint ihop, och funkar hur bra som helst tillsammans. Och som jag berättat om Boyo förut; han är sååå bra med den här försiktiga, skygga typen av hund. Han guidar och visar att världen inte alls är så farlig. Jag erkänner mig extremt stolt över honom när det gäller just det. Han är såå bra, min hund. ♥
I min erfarenhet är det lätt att tro att de här skygga och överdrivet försiktiga hundarna är rädda, eller att de inte tål något. Det skiljer sig naturligtvis från hund till hund, men av de jag träffat – Isidor inkluderat, så är de betydligt tåligare än man tror. Man får vara lyhörd och uppmärksam, men jag tror inte man tjänar på att till exempel inte ställa krav, och inom rimliga gränser pusha dem att ta sig igenom vad-de-nu-tycker-är-läskigt.
Saker jag är väldigt imponerad av när det gäller Isidor är framför allt hans förmåga att läsa av kroppsspråk, mimik och energi, trots sin ringa ålder och att vi inte känner varandra jättebra ännu. Det är ju så jag i väldigt hög grad kommunicerar med hundar. En del hänger inte alls med, medan andra fattar galoppen på en gång. Isidor fattar direkt. Jag tycker också att han har lärt sig våra rutiner väldigt snabbt, särskilt när det gäller när vi ska gå ut och när vi kommer in.
Jag tror att Isidor kommer att bli en fantastiskt trevlig hund när han blir vuxen. Han är redan supermysig och jättego – jag har blivit väldigt förtjust i honom. För hans skull är jag faktiskt glad att han får hänga med oss i några dagar. Han förtjänar att komma förbi lite av sin skygghet och sitt allmänna flyktbeteende. Boyo är en fantastisk lärare och förebild ur det perspektivet. Det ska bli otroligt intressant att höra när hans matte kommer hem, om hon tycker att han verkar ha lärt sig något under sin vistelse hos oss.
Jag tror att ett av skälen till att Isidor gillar och litar på mig är att jag är tydlig. Jag har inte jättemånga strikta regler, men de jag har, de gäller. Och just att jag är så tydlig i kroppsspråket, hur jag använder både röst och andning, tror jag också underlättar oerhört. Han behöver liksom inte fundera så mycket på egen hand, utan behöver bara acceptera och gilla läget. Sedan får han stöttning av både mig och Boyo om något känns läskigt.
Nu ska jag njuta av en liten lugn stund innan det är dags att ta med hundarna ut på en promenad. Jag är rejält trött, men åt något håll ska vi väl klara av att ta oss.