Min ståtlige prins. Min Boyo. Min knäppa mupphund som tror att han är en liten, praktisk knähund. Uppenbarligen har han ingen som helst koll på sin egen storlek. 😀 Men idag, den 12 februari, har vi levt tillsammans i två hela år, han och jag. Och vi har knappt varit ifrån varandra överhuvudtaget – på gott och ont.
Jag gillar när man är ärlig om sin egen hund, så jag tänkte ägna dagens inlägg åt just det – ärlighet. Jag och Boyo har som sagt var tillbringat två hela år tillsammans vid det här laget. Jag tror att jag mer eller mindre kan garantera att antalet timmar vi varit ifrån varandra under de här två åren inte överstiger ett dygn. Det är verkligen på gott och ont. Den största nackdelen är att han inte är ensamtränad för fem öre, sin ålder till trots.
Det är såklart mitt eget fel. Och Covid. Jag hade rätt storartade planer när jag hämtade hem Boyo. Men så kom Covid bara någon vecka senare, och alla planer jag hade grusades sönder. Med tanke på att det har tagit ganska precis två år för Covid att komma dithän att det snart förmodligen inte kommer att anses som en samhällsfarlig sjukdom längre, känns det inte ett dugg konstigt att jag och säkerligen många andra, har misslyckats i ett flertal av de mål vi satte upp från början.
För min egen del beror det mest på ett par, tre saker. Till exempel – jag har extremt litet behov av att ge mig ut i butiker. Jag handlar i princip allt jag behöver online, så långt det är möjligt med hemkörning. Alltså behöver jag inte ut för att handla (jag storhandlar till och med min mat online – med hemkörning). Och det där med att gå ut och sätta mig i trapphuset har mest känts löjligt, även om jag hade behövt göra det.
Men nu står jag alltså här med en två år gammal hund som inte är ensamtränad. Graden av pinsamhet är ganska stor, kan jag säga.
Tursamt nog har han ju andra kvaliteter, min mupphund. Han är relativt stor, han är rejält ståtlig – ni anar inte hur många det är som till och från stannar till när vi går förbi och säger att han är så snygg, min hund. Och det är han ju – världens snyggaste, faktiskt. Vid något tillfälle förra sommaren tror jag att det var runt sju personer på en och samma dag som stoppade oss och tyckte att han är så fin. Senast häromdagen var det en person jag står väldigt nära som tyckte att han är så otroligt blank och fin i pälsen.
Och det är han. Trots att han börjat släppa päls, så är han snygg (till skillnad från Ella som inte såg klok ut under sina pälssläpp).
En annan knäpp sak med min hund är att han gillar att hoppa på folk. Det här är något som verkligen är på gott och ont. En del bryr sig inte, andra tycker inte alls om det. Min personliga åsikt är att han gärna får hoppa på mig, men helst inte andra. Det är dock något som är under ständigt arbete. Och han vill inte hoppa bara för att hoppa. Han hoppar för att han vill stå och luta sig, och liksom hänga på ens underarm för att se världen ur ett annat perspektiv. Det är seriöst #facepalm på den, kan jag tycka. Men det är liksom hans grej. Han hänger gärna över knät på en när man sitter ner också.
Jag har faktiskt en väldigt, väldigt go hund. Från början tyckte jag att han var rätt tråkig, eftersom han skiljer sig från Ella så enormt i psyket. Men med tiden har jag insett att han inte är fullt så mjäkig som jag tyckte då, för två år sedan och under rätt lång tid framåt. Det går inte att jämföra honom med Ella, för de är trots sina likheter (schäfrar, båda två) extremt olika. Men jag gläder mig åt det jag lär mig av min egen hund. Någon dag ska jag skriva ett inlägg om bara det.
Men tänk, ändå. För två år sedan satte jag mig på tåget, tur och retur, till Malmö, för att hämta hem en liten schäfervalp jag inte träffat, bara sett på bild. Helt galet. Både jag och Boyo var helt slut efter tågresan hem. Boyo ägnade större delen av den tiden åt att pipa. Han fick sitt första smeknamn då – Piplarsson. Och han var så liten. 😮 Uppfödaren påstod att han var störst i kullen, och det var han säkert. Men för mig var han itzie bitzie teeny weeny. Han var ungefär lika stor som Molly – och ungefär lika stor som sitt eget huvud, numer. 😀 Hängande öron och enorma tassar hade han. Och så var han såklart bedrövligt jävla söt. ♥
En av de saker jag gillar mest med Boyo idag är att han, till skillnad från Ella, har en väldigt tydlig av- och påknapp. Han är en riktig soffpotatis inomhus när vi är själva, men när det är party – då är det party. Han är också en riktig goshund. När vi ska sova ligger vi ofta sked, han och jag, eller så ligger han tryckt mot mina ben. Han brukar ligga hos mig nån halvtimme, kanske en timme – sen brukar han hoppa ner och lägga sig på golvet. Men han vill gärna vara nära, vilket är jättemysigt. Sen är han också väldigt lätthanterlig, min hund. Det är också en stor skillnad mot Ella, som krävde betydligt mer av mig än vad han gör. Jag skulle inte kunna behandla honom som jag var tvungen att behandla Ella – då skulle jag knäcka honom på rätt kort tid. Och vet ni vad? Det är rätt skönt att ha en hund som inte kräver fullt lika mycket av mig.
Boyo är min andra hund som jag inte träffat innan jag hämtat hem min valp. Försvarsmakten fördelar valpar till fodervärdarna på något vis jag inte har insikt i, och jag visste inte alls vad jag skulle få hem då. Jag anser mig haft tur som fick hem just Ella, för trots att vi var så inkompatibla avgudade vi varandra sådär överdrivet mycket. Boyo hade jag bara sett på bild och fått reda på det som gick att få reda på från uppfödaren. Nu blev det ju väldigt bra ändå, trots att vi inte kände varandra, jag och Boyo, när jag hämtade honom.
Men alltså, två år med Boyo. Min stora, ståtliga, kolsvarta prins med de otroligt snälla ögonen och muppiga idéerna för sig. Han som helst vill jaga varenda hare han ser, han som Molly envisas med att tvätta nogsamt i ansiktet, han som gillar att bära med sig torrfoder och sprida ut i min säng… Två år med honom är icke att förakta. ♥