Jestem mniej więcej w połowie pomiędzy piątą a szóstą chemioterapią, więc przypadki, w których solowe treningi Boyo rzeczywiście tak wyglądają, są dość nieregularne. Ale teraz czuję się całkiem dobrze, i dlatego uchwyciłem się tej właśnie rzeczy – bardzo niedawno, tak właściwie.
Mamy już go nauczył, aby leżał w swoim psim legowisku, podczas gdy ja wychodzę i zamykam drzwi. Ćwiczyliśmy kilka razy, gdy drzwi nie były całkowicie zamknięte, a następnie zamknij je i otwórz ponownie po kilku minutach. Wtedy to rzeczywiście się wydarzyło, po raz pierwszy, znacznie dłuższy czas.
Trochę o jak się zachowuję, kiedy to robimy.
Chcę aby był spokojny, gdy jest sam. Muszę więc zachować spokój, umieszczając go tam. Teraz w zasadzie nigdy nie używam tego piskliwego głosu, jaki mogą mieć niektórzy ludzie, ale mam głębokie, niski ton, kiedy z nim rozmawiam. Jednak rozmawiam tak mało, jak to możliwe – Mówię: usiądź i połóż się, och ett bra när han är duktig. That’s it. Jag rör mig inte heller på något annat sätt än vanligt – möjligen lite mer målinriktat och bestämt.
Moim celem jest att det inte ska finnas plats för någon diskussion – han ska förstå genom den energi jag projicerar att det är såhär det är.
Jag var lite fundersam på hur det skulle gå för honom att vara ensam såpass lång stund. Inte egentligen för att han inte kan – för det kan han. Får han välja själv ligger han gärna på soffan, i min eller hans egen säng större delen av dagen. Men det blir ju lite annat när det är en uppgift, att lägga sig och sen faktiskt stanna kvar där.
Men han var faktiskt superduktig. Han låg kvar på samma ställe när jag öppnade dörren efter kanske tjugo minuter. Under tiden pysslade jag lite i köket, så han hörde med all största sannolikhet att jag inte lämnat honom ensammast i hela världen. Men nu ska vi träna på det här dagligen fram tills jag (na szczęście!) för sista gången behöver gå igenom biverkningarna av cellgifterna. Min plan är att om ett par dagar börja fippla med låset på dörren, så han vänjer sig vid att det låter.
To trochę uczucie smålöjligt att behöva bryta ner det här i så många steg. Ella var så lätt att ensamträna – jag var på många sätt bortskämd med henne, men då var hon ju i stället hopplös att leva med. Tänk att man inte kan få en hund som är precis mitt emellan. 😀
Trägen vinner, dok. Det har jag bestämt mig för helt på egen hand. Jag vill få ordning på det här, så att jag faktiskt kan fortsätta/återuppta umgänget med en av mina bästa vänner, eftersom vi oftast umgås genom att åka iväg på shoppingrundor. Vi har inte gjort det på flera år – vilket i och för sig går att skylla på Covid. Ale nadal.
Trzymajcie zatem kciuki för att min muppiga hund blir en elithund när det gäller att vara ensam, även längre stunder – med mig utanför lägenheten! ♥