Det dök upp en väldigt bra bild i mitt FB-flöde idag. Den beskriver något jag funderade på för en drös år sedan, och jag står fortfarande fast vid att – vi kan inte äga våra hundar. Det är inte möjligt att äga en annan varelser, det går bara inte. Det spelar ingen roll om det handlar om hundar, katter, råttor, ormar, hästar, elefanter, vandrande pinnar eller något annat.
Frågan om ägande är ett mänskligt påhitt. Det är vi som envisas med att vilja visa andra vilka häftiga prylar vi har, inklusive våra djur. Vem har flest, störst och häftigast hästar/hundar/whatever, liksom?
Men vi äger inte våra män, våra fruar, våra barn, våra vänner, våra anställda, våra föräldrar, syskon och så vidare. Vi har relationer med dem.
Det är naturligtvis här det blir lite krångligt. De flesta av oss betalar ju en viss summa pengar för att ha en relation med ett djur – vi köper dem, enligt våra egna regelverk. Men det finns ju inte en enda hund eller varg som går till en annan flock och ber att få köpa deras snyggaste tik, eller en av deras valpar.
Så när det gäller pengar och hur vårt samhälle är uppbyggt – visst, vi ”äger” våra hundar på så vis att vi betalar pengar för att ha en relation med en hund. Men utöver den ekonomiska/rättsliga detaljen som enbart är vårt eget påhitt, så äger vi inte ett smack när det kommer till våra djur.
Vi har en relation med dem för att VI har valt att ha det. De hade inget val överhuvudtaget. Det enda skälet att de vill vara tillsammans med oss är för att vi valde dem, och för att de har lärt sig att vi är deras trygghet och värld. Hade de fått välja helt själva från början, hade deras liv kanske sett helt annorlunda ut – och vem vet, de kanske hade haft det mycket bättre!?
Av det här skälet har jag lite svårt för ordet ”hundägare” (eller kattägare eller vad man nu har för sorts djur). Jag föredrar att säga ”hundens människa” eller möjligen ”hundens matte/husse” om någon som har hund, och om mig själv säger jag att ”jag har hund (och katt)” eller ”jag delar liv med hund och katt”.
I min värld kan man inte äga någon – och jag säger någon, eftersom alla djur är individer, och ”någon”. Faktum är att jag ogillar ordet ”äga” sådär överlag, och tycker inte att man borde kunna ”äga” någonting alls. Man kan ha relationer till både varelser och prylar, och man kan definitivt ha ett känslomässigt band till prylar, men alltså.. äga!?
Det är också därför jag tycker att man bör ta hand om relationen till sin hund (eller vilket djur man nu har). Och inse att det är relationen som är intressant, inte så mycket vad hunden kostade, vad man ”kan göra” med hunden, vad man faktiskt gör med hunden, och så vidare. Om hunden var en människa och vi inte tillförde något i dess liv, skulle den förmodligen lämna oss (såsom partners ibland gör).
Såsom det mesta jag skriver på den här bloggen, är det helt ok om du tycker annorlunda. Jag har bara vissa uttryck (det är faktiskt inte så jättemånga) som jag retar mig på. Det är inte alls orimligt att anklaga mig för att vara väldigt petig. 😀
Om du vill kommentera det här inlägget, gör det gärna på Facebook.