Jag såg en annan meme i mitt FB-flöde häromdagen, som också fick mig att himla med ögonen och fundera över varför det är så viktigt, för så många, att liksom tävla i vem som är bästa hussen/matten till sin hund. Låt mig ondgöra mig över det en stund, bara för att jag kan. 😀
Tävlingen om vem som är bästa hussen/matten grundar sig i hur mycket man tillåter sig stå ut med för att man – givetvis, älskar sin hund mer än alla andra älskar sina hundar. Till exempel ligger längst ut på kanten i sängen för att självklart ska hunden få ta upp hela resten av sängens yta.
I min värld handlar detta om att hunden får ta för stora friheter och att den börjar kräva utrymme som inte är hundens att kräva. Exempelvis sängen.
Jag säger inte att hunden inte får sova i sängen. Boyo är hos mig i sängen varje natt. Han brukar ligga där – på min plats, när jag ska sova. Men när jag börjar göra mig ordning får han helt enkelt hoppa ner från sängen tills jag har lagt mig. Då får han komma upp, och då får han ligga där han får plats. Det brukar oftast vara antingen bakom ryggen på mig (på huvudkudden, som en liten prinsen på ärten 😀 ) eller nere vid fotänden. Ibland vill han ligga sked.
Och det är helt ok – men han förstår att när det är sovdags så är sängen min, och han har heller inga problem med det. Han brukar ligga hos mig upp till en timme, sen blir det för varmt. Nu sommartid, ännu kortare tid. Som motsats till detta får han vara och sova i sängen även när han släpper päls, och jag gissar att jag inte är ensam om att veta exakt hur mycket släppt päls som får plats på ett underlakan, ett påslakan och ett överkast. 😀 😀 😀
Men jag skulle inte acceptera att ha en hund som tar upp utrymme på det sätt som bilden visar. Jag är helt enkelt inte byggd sån. Mitt utrymme är alldeles för viktigt för mig för att jag ska vara ok med att min hund upptar för stor del av det.
Jag upplever att den här tävlingen i hur bra husse/matte man är och hur mycket man älskar sin hund har sin grund i att många inte klarar av att säga nej till sin hund, och för att rättfärdiga det (eller dölja det) så tror man att man måste bevisa att man älskar sin hund lite extra mycket när man ger extra mycket frihet.
Man får leva med sin hund på de allra flesta vis. Vill man vara gränslös med sin hund – varsågod. Jag tycker att det blir orättvist. De enda exempel jag kan ge är (av uppenbara skäl) de hundar jag själv har haft nära kontakt med (vill säga; mina egna samt de hundar som vistats här till och från). Men ingen av de hundar jag hanterat har tjänat på att inte ha regler och ett ramverk att fungera inom.
Tvärtom. De behöver ha det där ramverket och de där reglerna. Annars blir ju livet jättejobbigt för dem, om de måste hålla på och fundera på vad som är ok. Till slut slår det ju snett någonstans, och det blir ett utåtagerande på ena eller andra viset, som definitivt inte är ok.
Så medan jag å ena sidan kan se humorn i memes såsom den här ovan, så tycker jag samtidigt att det pekar på ett relativt stort problem. Uppenbarligen är det många som har problem med sina hundar om man kan skratta igenkännande åt den här bilden (och andra såsom den). I stället för att skratta igenkännande (särskilt eftersom det inte ser ut såhär för mig) blir jag lite beklämd, både å människors och hundars räkning.
Särskilt eftersom jag tror att det finns rätt många som tror att en hund måste bli jobbig, påtagligt fysiskt påträngande, oförutsägbar och otäck, för att någonting ska vara fel. Jag tycker ju inte att det måste gå så långt. Jag tycker att en hund kan visa att den älskar och avgudar sin människa, och samtidigt vara klängig, inte visa respekt gällande utrymme, prylar och så vidare, och trots att den viftar på svansen och verkar glad, faktiskt må rätt dåligt för att den inte får det där ramverket att förhålla sig till.
Tillhör du en av de vars hund/ar tar upp all plats i sängen – sträck lite på ryggen och kräv ditt utrymme. 🙂 Det tjänar både du och dina hundar på. Förmodligen kan det vara startskottet på en helt ny relation, och bara det i sig är ju skithäftigt. ♥
Lycka till! 🙂