Iza har bott tillsammans med mig och Boyo i lite drygt en månad vid det här laget. Under den här månaden har det hänt otroligt mycket med den här lilla damen. Jösses, vad hon växer – och äter. 🥵 Om det fortsätter på det här viset kommer hon att äta mig ur huset, det är då ett som är sant.
Jag tror i och för sig att det håller på att förändras litegrand, eftersom vi håller på att byta foder. Hon har ätit ett ganska billigt sådant (från uppfödaren), och jag för över henne på ett kattungefoder från Bozita, eftersom jag vill att hon fortsätter äta Bozita när hon blir vuxen.
Men. Mat och att hon växer är långt ifrån det enda som händer.
Iza har gått från att ha fräst ifrån åt Boyo varje gång hon såg honom (de första dagarna) till att börja acceptera hans existens, till att börja fäktas och boxas med hans näsa, till – detta, på bilden ovan.
Det här hände häromdagen, och mitt mattehjärta smälte fullständigt. Det var en väldigt varm dag, och Boyo envisades med att ligga och trycka mot mina fötter. Plötsligt hoppade Iza ner på golvet, gick och lade sig vid hans huvud – och började tvätta honom. Därefter fick han agera huvudkudde, vilket han gjorde med ett stort, klotrunt öga som stirrade på mig som för att säga ”matte, jag törs inte röra på mig för om jag gör det så kommer hon att gå sin väg och det är alldeles för mysigt för att jag ska vilja störa henne”.
Alltså, ni förstår ju själva att mitt hjärta rann ner på golvet och låg där alldeles smetigt. 🥰 Herregud, så söta de var.
Och jag är så vansinnigt imponerad av Boyo att hjärtat nästan trillar ur bröstkorgen bara därför. Han har varit, och är, så otroligt duktig med Iza att jag blir alldeles blödig. Han är tålmodig, han är lugn, han är (oftast) sansad, han låter henne fäktas och boxas med hans näsa, han blir alldeles stilla när hon får för sig att han är lortig och tvättar honom – eller lägger sig med honom som huvudkudde, uppenbarligen.
Men det är minsann inte enbart lugn och mys. De busar också. Under någon vecka, drygt, hade de som vana att när jag skulle sova, lägga sig på sovrumsgolvet. Iza vräkte upp magen, Boyo började buffa på henne med näsan, hon fäktades och boxade på honom, han buffade mer på henne, ända tills hon tröttnade, pep till, reste sig och spurtade därifrån. 😅
Jag känner mig så oerhört tacksam över att hela den här processen har gått såhär bra, och på såpass kort tid. De har blivit precis så bra och nära vänner som jag hoppades att de skulle bli. Tilliten är fullständig från bådas sida, vilket de för övrigt även riktar mot mig. Men de har en alldeles egen relation som jag inte är inblandad i alls, och det är otroligt vackert att se.
Sen att Boyos jaktinstinkt vaknar när vi är ute och han får syn på en katt, en hare, en fågel, igelkott, ekorre eller något annat som rör sig snabbt – det är något helt annat. Inne är han fantastisk med Iza, och jag är både stolt, mallig, impad och tacksam för att jag har världens bästa hund (trots att han också är en mupphund allt som oftast – båda sakerna kan vara sanna samtidigt 😄).