Det kan ju vara lätt att tro att jag är av åsikten att min hund är perfekt. Så äro icke fallet – han kan faktiskt vara rejält pinsam, lite då och då. Exempelvis var han rätt pinsam för snart två veckor sen. Det här inlägget kommer att handla om varför, och dessutom lite annat smått och gott.
Min pinsamma hund | Idag är det tisdag. På torsdag är det två veckor sen jag stod och pratade med några kompisar som bor längre ner på gatan. Jag hade Boyo med mig, och eftersom han var trött efter de sociala engagemang vi haft på senaste, så lade han sig på gräset. Vi var trötta båda två, så min uppmärksamhet var inte helt på topp. Dessutom stod jag med ryggen till, när Boyo fick syn på en hare.
Boyo bestämde sig snabbt och effektivt för att han ville jaga den haren.
Boyo drog, och eftersom jag blev överraskad och höll kopplet rätt löst, tappade jag honom. Han rusade som en galning efter den där haren.
Här kunde historien ha stannat – han kunde ha rusat efter haren, antingen hunnit i kapp eller inte, och förr eller senare hade jag fått tag på honom.
Men nej.
Nej, för här fortsätter historien, och blir ännu mer pinsam.
I framfarten på jakt efter nämnda hare, dyker det upp en kvinna med två pyttesmå hundar – bakom ett stort buskage. Lättdistraherad som han är, min hund, ombestämde han sig och började cirkla runt den här trion, i små, tighta cirklar. Vem som helst skulle ha blivit ställd, troligen med ett rejält adrenalinpåslag som bonus. En del skulle säkert ha blivit rädda också – en stor, svart schäfer som kommer rusande i 180, liksom.
Kvinnan hade som tur var huvudet med sig, och fick tag i Boyos koppel, där han rusade runt, runt som i en karusell. Hon höll honom, när jag kom fram och bad om ursäkt för hans beteende, och förklarade varför han ens var lös. Efter egen utsago var hon helt ok, men stressad – såklart. Jag är inte ett dugg förvånad, jag skulle förmodligen också ha blivit aningens stressad om en stor, okänd hund kom rusande på det där viset.
Vi bytte några ord, hon nämnde att hon visste att Boyo är en snäll hund (hur hon nu kunde veta det, men hon sade det, i alla fall). Eftersom vi var överens om att det är en himla bra sak att faktiskt hålla sin hunds koppel ordentligt, tog hon sina småhundar och gick.
Här kunde också berättelsen ha slutat. Men det gjorde den inte.
Senare samma dag ringde en av mina kompisar och berättade att den här kvinnan hörts stå och prata med en annan kvinna som bor här på gatan. Kvinna nummer två är känd som en skitsnackare, ryktesspridare och i största allmänhet, troublemaker deluxe. Ordet ”polisanmälan” hade hörts under samtalet, som handlade om den här händelsen.
Polisanmälan.
Alltså, ni anar inte hur många #facepalms, både mentala och faktiska, fysiska sådana, jag gjorde under ett dygn eller två.
Jag förstår att man blir överraskad, blir stressad och kanske till och med skrämd när en stor, okänd hund dyker upp på det här viset. Men det är verkligen inte grund till någon polisanmälan. Ingen blev skadad, varken hon, hennes hundar, Boyo eller jag. Det enda som går att ha en synpunkt på är att jag tappade kopplet – that’s on me.
Det blev ingen polisanmälan. Jag fick hem ett annat kuvert från polisen och trodde inte mina ögon, innan jag öppnade och insåg att det var en trygghetsenkät och ingen anmälan.
Och vet ni vad?
Historien är inte slut än!
Igår blev jag påhoppad av kvinna nummer två (som inte alls var delaktig i den här historien, men som har lagt sig i och är den som eldat upp kvinnan som faktiskt var där med sina hundar) utanför Ica som ligger nära där jag bor. Hon skällde ut mig och anklagade mig för att inte alls ha tappat kopplet, utan menade att jag hade släppt honom och bussat honom på den här kvinnan och hennes hundar. Sedan anklagade hon mig också för att vara helt koko i bollen – och det kan man ju få tycka, såklart. Hon var så upprörd att hon var alldeles röd i hela ansiktet.
Och det är här jag börjar tröttna en aning. Den här kvinnan har haft hund så länge jag har känt till hennes existens. Jag ska inte sänka mig till hennes nivå och sprida rykten, men hon är långt ifrån felfri när det gäller hennes hundar.
Att det går skvaller och skitsnack här på gatan, det vet jag. Jag vet också vilka det är som sprider nämnda skvaller, skitsnack, och ofta – lögner. Jag är fruktansvärt ointresserad av att engagera mig i endera, så jag håller mig så långt borta från de här människorna som möjligt. Kvinna nummer två, som nu engagerat sig i detta, tycker förmodligen att jag är jättetråkig som inte ägnar henne någon som helst uppmärksamhet. Min gissning är att det är därför hon fått för sig att bete sig på det här viset. Jag vet inte om hon hoppas att jag ska bli rädd för henne, eller ägna henne mer uppmärksamhet.
Men det är tusan så jäkla tröttsamt det är, när något som faktiskt inte var annat än pinsamt för min del, blir uppblåst på det här viset – och inte bara det, dessutom förvrängt till något annat. Bara det att anklaga mig för att bussat hunden på den här kvinnan – som jag inte ens såg förrän Boyo var på språng efter haren! Och även om jag sett henne först, varför skulle jag bussa min hund på en kvinna jag aldrig tidigare pratat med – jag vet inte ens vad hon heter!!!
Sånt här får mig att vilja slita mitt hår.
Dessutom känner jag ett visst behov av att skydda mig själv genom att berätta vad som faktiskt hände, innan den här kvinnan får för sig att göra något riktigt galet.
Som till exempel en polisanmälan.