Herregud. Jag badar i päls. Inte ens min egen päls, utan Ellas. Hon har nu nått det första stadiet i sitt pälssläpp – det där ulltussarna liksom tränger sig ut genom pälsen för att antingen trilla av helt av sig själva, eller så att jag ska kunna leka apa och plocka ulltussar. Eller som när jag känner mig riktigt ambitiös – borsta.
Beklagar den crappiga bildkvaliteten – mobilkamera mitt i natten med bara 40W taklampa.
Detta är inte en hund. Detta är pälsen efter en borstning av hund,
och det är ändå inte allt. Man kan svettas (och nysa!) för mindre.
Den som spar hen har – ja, sannerligen, i Ellas fall. Hon har verkligen ett överflöd av päls, trots att jag tycker att hon har rätt tunn päls. I alla fall i jämförelse med somliga andra vi känner. Men det betyder inte särskilt mycket, eftersom jag fullständigt badar i päls varje gång det är dags för henne att byta.
Jag har precis ägnat en stund åt att borsta min hund, därefter klippa klorna, och därefter sopa. Kläderna jag har på mig kan jag inte ha på mig i morgon, för ungefär halva Ella sitter fast därpå. Helt jävla otroligt. En annan insikt (som inte är ett dugg ny men som jag aldrig gör något åt) är att jag verkligen borde investera i en längre sopborste. Jag får otroligt ont i ryggen av att stå böjd som en räka över min lilla sopborste med skyffel, och sopa golven. Nog för att jag har en industridammsugare (Kercher), men det gör ingen större skillnad när all denna päls sätter stopp i filtret innan jag knappt hunnit börja dammsuga.
För den som har en schäfer eller hund med liknande päls kan jag verkligen rekommendera att använda en Furminator för att få bort framför allt underull. Den fungerar fantastiskt för just det, men knappt alls när underullen tagit slut och det är dags för det översta lagret med de där långa, raka håren som lägger sig i stora drivor på golven. Ur det perspektivet föredrar jag underullen.
Som parentes fungerar Furminatorn dessutom fantastiskt bra på katterna också, när de släpper päls. Jag köpte en mellanstor variant, som fungerar på både Ella och småflickorna. Den har hållit i ungefär tio år, så den var väl värd sina femhundra spänn.
Jag vet inte hur alla ni andra gör, men jag spar faktiskt päls efter mina djur. Nu har jag inte förlorat jättemånga, men två katter jag levt med har gått över till andra sidan. Jag är så otroligt glad att jag har något kvar efter dem. Än så länge har jag varit lat med nuvarande inneboende, men med tanke på att Ella börjat släppa nu tar jag tillfället i akt och samlar på mig en hel påse (inte soppåse, dock, utan en fryspåse).
Så det är inte bara min hund som samlar på sig tonvis med hårstrån hon kan dumpa på mina golv – det är även jag som samlar på mig. Jag har varken plats eller råd att kremera mina djur separat, och jag vet inte om jag vill det heller. Askan efter dem är ju inte the real thing i vilket fall. Däremot päls känns det viktigt att ha kvar. Jag är kanske lite löjlig på det viset, men det får vara så i så fall.
Däremot är jag den första att skriva under på att päls i okontrollerade former (vill säga; lös i drivor på mina golv) är en av de största nackdelarna med att leva tillsammans med en hund. Det är fruktansvärt irriterande; det ser förjävligt ut, det flyger omkring och härjar i luften och min näsa, det fastnar på väggarna, i taken, på mina kläder, på mig – precis tamejfan överallt. Plus att det är så drygt att dammsuga upp. Innan jag köpte min Kercher gjorde jag slut på två vanliga dammsugare just under pälssläpp. Helt vansinnigt.
Men med tanke på omständigheterna är jag för tillfället otroligt nöjd med att ha samlat ihop en påse av Ellas päls. Jag kommer att vara oerhört tacksam för det senare. ♥