Det är åtminstone ett par månader sen jag började inse att det snart skulle vara dags för Zoe. Jag tror inte att någon annan kanske skulle ha sett samma tecken som jag, men jag känner mina djur väldigt, väldigt väl och ser de där små skillnaderna väldigt tydligt.

Zoe

Det har inte varit akut, så för allas vår skull valde jag att låta den stora omställningen efter Ella, samt det här med Lilo och Floki, plana ut innan det blev dags för nästa stora förändring. Nu var det dock dags, och även om Zoe inte har legat halvdöd så har det märkts tydligt att hon inte hade roligt längre.

Det gick lugnt och stilla till. Det behövdes två omgångar lugnande, eftersom hon vägrade att bli tillräckligt trött för kanylen. Jag satt med henne i famnen medan hon blev tröttare och tröttare. Sedan lade jag henne på bordet medan hon fick kanylen och sprutan, och höll om henne och grät när hon gick.

Jag är oerhört nöjd med dagen, hur märkligt det än kan låta. Vi fick vår sista tid tillsammans, med massor av gos, god mat, ännu mera gos, och jag kom till och med ihåg idag att borsta henne så jag fick lite päls att behålla. Jag har gjort det med alla mina djur, och det skulle ha känts oerhört illa om jag missat det med Zoe.

Men det är tomt. Det är extremt märkligt att ha en enda katt, när jag de senaste tio åren har haft två katter och en hund. Det är tyst och tomt och märkligt.Det kommer att ta tid att vänja sig vid att inte ha min översociala, rätt dryga katt som envisas med att tvätta mig oerhört grundligt varje gång jag råkar ha handen i närheten, omkring mig.

Fast det som är märkligast av allt är inte att det är tomt och tyst. Det som är märkligast är att inte vara älskad av flera. Jag är van vid att älskas av tre stycken, här hemma. Och att älska dem tillbaka. Nu är det bara jag och Molly, och medan det å ena sidan inte är fel att älska och älskas av en katt, är det ovant.

Det finns inga egentliga fördelar med att låta en familjemedlem gå. Förutom, möjligtvis, att man slipper vänta på att det ska bli av. Nu är det färdigt, och det enda som är kvar nu är att lära sig leva utan. Och det är två helt skilda saker, varav den ena inte är vare sig bättre eller sämre än den andra.

Men inget av det är särdeles kul. Alls.

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Kommentarer

är avstängda på grund av återkommande spam.

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Translation

Arkiv
Kategorier
Samarbeten

Fenrir Canine Show