Nu tänkte jag börja skriva om enskilda individer som jag följer på sociala medier. En del – som Cesar Millan, har jag följt länge, medan andra tillkommit nyligen, och somliga däremellan. Tanken är att jag ska försöka tydliggöra vad det är jag gillar, inte gillar, och varför jag tycker att det är värt att följa dessa personer. Vi får se hur det går. 🙂
Cesar Millan – mannen vi älskar att hata, eller hatar att älska. Eller någonting mitt emellan. Kontroversiell är han i alla fall, och kritiken har varit massiv. Kritiken är så massiv att personer som jobbat tillsammans med honom blir guilty by association. Då tänker jag framför allt på Alexandra Ortega i Limmared, om vilken det just nu görs en dokumentärfilm som kommer att visas i svensk TV någon gång efter nyår (februari, om jag inte missminner mig).
Det är många år sen jag började titta på the Dog whisperer på tv. Som det automatiskt blir med åldern, har mina åsikter om Millan förändrats en aning. Han har varit min husgud när det gäller hundar i många år, men de senaste åren har jag hittat andra hundmänniskor jag gillar, och därför har mitt fokus breddats.
Det finns många saker jag tycker att de flesta kritiker av Millan missar. Till att börja med; allt Cesar Millan gör, görs i USA. I USA har de andra regler än vi har i Sverige. Av det skälet är det rätt bortkastat att slösa energi på att känna sig upprörd över hans metoder. Det han gör är lagligt där han befinner sig. Här i Sverige har vi andra regler, och som med det mesta går hans filosofi och metoder att anpassa till svensk mark.
Det andra jag tycker många missar är att man inte måste anta Cesar Millans hela arbetssätt när det gäller hundar. Ingen annan kan nämligen vara Cesar Millan – det kan bara han. Det man får göra, om det är så att man gillar hans sätt att förhålla sig till hundar, är att anpassa hans filosofi och metod till hur man själv är och fungerar. Det är faktiskt fullt möjligt att ta till sig delar av ett koncept, och inte svälja allt med hull och hår (om man inte har lust, förstås).
Min egen uppfattning om Cesar Millan – numer, när jag är över fyrtio, är att jag inte är förvånad över att man kan uppleva honom som skrämmande. Han har en nästan extremt maskulin framtoning, och han väljer aktivt att förstärka det. Ur det perspektivet förstår jag att det är lätt att övertygas om konceptet leadership by fear. Min personliga tanke om den saken är dock att han har jobbat hårt på att se till att hans egen energibubbla är både stor och stark. Att ha en så stabil energibubbla är nämligen nödvändig om man vill nå fram till hundar som av olika skäl inte svarar på en mer normal energinivå.
Något jag själv känner mig aningens kritisk mot är att Millan i sitt sätt att förklara saker ofta är ganska korthuggen. Min uppfattning är att han utgår från att den som lyssnar automatiskt förstår vad han pratar om, vilket jag inte nödvändigtvis tror är fallet. Hans världsuppfattning skiljer sig nog en hel del från de flestas, och det gör att allt han säger och gör kan uppfattas som ganska främmande och märkligt.
Det jag tycker att de flesta kritiker missar mest av allt, dock, är att man måste göra skillnad på Cesar Millans metoder och hans grundfilosofi. Det går alltid att diskutera metoder, och vad som anses vara modernt kommer att förändras, men för min egen del är det grundfilosofin som är det mest intressanta med Cesar Millan.
Såsom jag väljer att ta till mig Millans grundfilosofi, så handlar det om ren, skär energi och kommunikation. Det han – och många med honom, faktiskt gör, handlar mindre om metoderna och mer om att forma och rikta sin energi i kommunikationen med en hund. Jag gissar att många inte riktigt förstår vad det betyder och tycker att det låter oerhört krångligt, men det är faktiskt lättare än man tror.
Som jag skrivit så många gånger tidigare; det handlar om hur man håller och för sig själv, vilken självbild man har, hur mycket man tillåter sig själv att stå upp för sig själv när hunden börjar ta för stor plats, och med vilken grundkänsla i kroppen man gör allt detta. Ju mjukare och formbar man själv är, desto lättare är det för hunden att börja kräva utrymme och styra umgänget. Ju säkrare man är på sig själv och ju bättre kunskap man har om hur hundar kommunicerar, desto lättare blir det att hantera hunden och styra upp tillvaron.
Den här grundfilosofin är för mig livsnödvändig. Det här är det som ligger till grund för precis allt när det handlar om samvaro med hundar, likväl som med träning. Ju lugnare och mer stabil jag som människa är, desto lättare har jag att påverka min hund att ta vettiga beslut. Ju lugnare och mer stabil min hund är, desto lättare har den att ta till sig eventuell träning.
Att medvetet använda sig av Cesar Millans grundfilosofi är alltså, i min uppfattning, det bästa man kan göra för sig själv och den egna hunden. Därefter kan man använda de träningsmetoder man själv gillar – även positiv förstärkning, om det är vad man föredrar. Man ska även komma ihåg att Millan själv också säger att hans metoder inte är den enda sanningen, utan att det också finns annat som är bra.
För mig kommer det viktigaste i mitt hundliv alltid att handla om relationen till min hund. Jag satsar aktivt och medvetet på att skapa en gynnsam relation med min hund. Att träna hunden är inte alls lika viktigt för mig, även om det givetvis underlättar med grundlydnad.
Jag vill gärna ha en vänskaplig relation med min hund, men det får aldrig bli så att hunden helt plötsligt tar större plats än jag och börjar diktera vilka regler som gäller. Det är helt ok att våra energier är på ett ungefär lika starka och att vi kommer överens om saker snarare än att jag styr och ställer som en diktator – men det får fortfarande inte bli så att hunden tar över och blir odräglig. Alltså är det jag som måste vara den som står för balansen och stabiliteten.
Relationen är allt, gott folk. Precis exakt allt. Utan det är hundlivet, i alla fall för mig, helt ointressant.
Cesar Millan på sociala medier