Jag har, överlag, en väldigt mycket mer avslappnad inställning till Boyo än jag hade med Ella när hon var valp. Det främsta skälet till det är att jag var fodervärd åt Ella innan jag tog över henne från försvaret, medan Boyo är min hund redan från början. Resultatet är i alla fall att det är väldigt stor skillnad i hur jag fostrar dem.
Boyos uppfödare menade att han var en hund (valp!) med mycket pondus, vilket märktes när han rörde sig bland syskonen som liksom flög åt alla håll och kanter. 😀 Jag har inte sett särskilt mycket av just den sidan av Boyo, bortsett från när han lekt med cockervalpen som bor i huset bakom. Varken jag eller Lilo tillåter honom att ha särskilt mycket pondus. Han är hane och dessutom yngst i flocken, liksom.
Men faktum är att den senaste veckan har jag noterat några ytterst små skillnader i hur Boyo tänker om sig själv och att han börjat vilja ta egna beslut om hur saker och ting ska fungera. Jag måste erkänna att jag är lite förvånad, för han är inte ens fem månader gammal (tolv dagar kvar).
På det stora hela är han jätteduktig på att gå i koppel – både långt och kort. Den senaste veckan har han dock börjat dra litegrand, rusa ut i full koppellängd, och lite andra småsaker som är så subtila att det är svårt att sätta ord på dem. Men det är en märkbar skillnad som måste adresseras, annars kommer jag att få problem längre fram.
En annan sak märkte jag igår. När Lilos matte hämtar henne på eftermiddagarna träffas vi ute. Tidigare har det varit rätt mycket bus mellan hundarna, vilket det förr eller senare måste bli ett slut på. Att en liten valp vill leka är helt ok, men Boyo är faktiskt inte pytteliten längre. Vi har därför börjat öva på att hundarna ska sitta och ta det lugnt vid överlämningen. Det går bättre och bättre, men igår när Boyo muppade sig och jag korrigerade protesterade han genom att slänga med käften åt mitt håll. I min värld är detta inte ett ok beteende.
Jag som har tyckt att Boyo är rätt tråkig börjar tycka att det är nu det roliga börjar. Jag vill ju gärna ha en utmaning i min hund, och tydligen är detta den utmaning jag kommer att få (som det ser ut just nu, i alla fall). Redan innan fem månaders ålder börjar han uppvisa en stark vilja och stark integritet som kan bli intressant att hantera framöver. Vi får se vad det blir av det hela – men jag pratade med en kompis om saken och vi konstaterade att förr eller senare kommer jag nog att behöva bråka med Boyo om det här att han tar sig för stora friheter med beslutsfattande.
Om det är någon som undrar, så kan jag säga att jag använder mig av positiv förstärkning i viss mån, kombinerat med relativt höga krav (han vet vad jag förväntar mig) och korrigering vid behov. Jag gör det därför att även om han är knappt fem månader gammal nu, kommer han inom en relativt snar framtid att vara både stor och stark. Kombinerat med egen vilja, integritet och pondus behöver han veta vad som gäller – och också veta att det blir konsekvenser om man kliver över gränsen för vad matte tycker är ok.
Det här är nämligen en av de största skillnaderna mellan positiv förstärkning (köttbullemetoden) och fostran av hund, anser jag. För att inte tala om vilken inställning man har till hundlivet och relationen man har till sin hund.
Och jag vill för tillfället att Boyo förstår att det är ok att ta egna beslut, så länge de gynnar oss båda i situationen. Det finns tillfällen för det mesta – det gäller bara att välja dem vist.