Det här inlägget började jag fundera på innan jag lade mig igår. Det är egentligen alldeles för varmt för att jag ens borde engagera mig i att blogga – min hjärna kokar över och min tankeförmåga är mer eller mindre obefintlig. Men jag tänkte ge mig på det ändå, så får vi se hur det går.
Jag har ägnat en del tid åt att prata med den här hundtränaren jag berättade om för ett tag sen. En supertrevlig kvinna som jobbar med positiv förstärkning – men som också använder korrigeringar, och av den anledningen skulle jag personligen kalla henne en balanserad tränare mer än något annat. Vi uppskattar båda oerhört att prata med varandra om hundar, och har efter många och långa diskussioner konstaterat att vi har samma mål och på många sätt ungefär samma teorier, men att vi skiljer oss åt i hur vi bär oss åt, rent praktiskt.
Den största skillnaden.. eller kanske de största skillnaderna, för sådana finns det – består i hur vi ser på nödvändigheten av träning. För mig personligen är det ganska ointressant att träna på mer än de allra mest basala grejerna, för att min hund ska fungera i samhället. För en person som är utbildad hundtränare blir det nog ganska naturligt så att det här med att träna sin hund blir en naturlig del av livet. Och i likhet med det mesta måste ju det vara ok. Men det måste också vara ok att jag inte har det behovet och inte heller vill leva så. Det är inte heller den relationen jag vill ha med min hund.
För mig är det en enormt stor skillnad på hur man umgås med sin hund, hur man hanterar sin hund, hur man fostrar sin hund, och hur man tränar sin hund. För min personliga del är det de tre första delarna som är viktigast. Där, liksom i allt annat, kan det skilja sig oerhört i hur man bär sig åt. För mig är det viktigt att möta min hund minst halvvägs när det gäller kommunikationen. Vilken hund som helst kan läsa mig på en tusendels sekund, medan jag aktivt måste lära mig att läsa min hund. Nu engagerar jag mig rätt hårt i just det, eftersom konsten att läsa sin hund innebär möjligheten att stoppa ett onödigt utfall, eller på det stora hela, möjligheten att kommunicera på ett för hunden lättbegripligt sätt.
Jag anser att det som en människa som har valt att leva tillsammans med en hund, är min förbannade plikt och skyldighet att lära mig hur hundar kommunicerar och att dessutom anstränga mig för att kommunicera på det sättet i så stor utsträckning som möjligt. Jag kan inte vifta på svansen, men jag kan göra väldigt mycket annat i fråga om kroppsspråk, ljud, mimik och så vidare. För att inte tala om det där intressanta jag skrivit mycket om; att medvetet rikta min energi.
Om man tittar på hundar som umgås med varandra, använder de sig inte av ett belöningssystem i fråga om positiv förstärkning. De umgås. Under tiden som de umgås korrigerar de varandra när någon av dem går över en annans gräns, när de går upp för högt i energi och blir skitdryga, blir för hårdhänta, eller vad det nu kan vara. Vi människor umgås inte på det här sättet; vi pratar och diskuterar och kan följa en rationell tråd. Det gör däremot inte hundar. Vi umgås på helt olika sätt, och jag har medvetet valt att i umgänget med min hund anpassa mig så gott det går till hans sätt att kommunicera.
I frågan om hur man umgås och kommunicerar ingår också det här med fysisk hantering. För mig är det viktigt att kunna hantera min hund i fråga om kloklippning, borstning (främst vid pälssläpp för vår del) och så vidare. Jag skulle säga att jag använder mig av något slags variant av positiv förstärkning, men verkligen inte uteslutande. Min hund har redan från början fått lära sig att vid kloklippning ligger man still, så blir det klart snabbt och effektivt. Jag är aldrig någonsin elak, men jag släpper inte heller efter. Belöning får han när vi är klara, och då blir det både gottis och beröm i överflöd. Bestämdhet vid sådana här tillfällen är för mig nödvändigt.
Innebär allt det här att jag inte tränar min hund alls?
Det är klart att jag tränar med min hund. Just nu väldigt lite eftersom jag har Lilo här och hon klarar inte att lämnas ensam vilket gör det svårt för mig att ägna tid åt bara Boyo. Men ja, givetvis tränar jag honom. När jag tränar honom använder jag mig av en blandning mellan positiv förstärkning, krav och små korrigeringar när det behövs. Men träning för mig innebär mer ett sätt att aktivera Boyo än nödvändigheten i att lära honom saker. Sedan finns det vissa saker som är bra för honom att kunna, och det är sådant jag kan ägna mer tid åt att faktiskt träna.
Som synes är det här mitt sätt att närma mig hundlivet på. Det ena måste inte utesluta det andra, och även om jag inte nödvändigtvis tycker att positiv förstärkning bör användas in absurdum, så håller jag verkligen med om att det är det bästa sättet att lära en hund någonting. Men det är stor skillnad på att lära en hund någonting och att umgås med eller hantera en hund. Och för min alldeles egna, personliga del har jag inget behov av att lära min hund mer än nödvändigt. För mig är det betydligt viktigare att min hund fungerar socialt, att hunden inte tar sig för stora friheter hur som helst, och att jag kan ha med mig min hund till så många ställen som möjligt utan problem.
Sedan är det viktigt att aktivera sin hund, särskilt om och när man har en brukshund. Men aktivering behöver inte heller med nödvändighet innebära att man supertränar sin hund. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; jag är på det stora hela extremt ointresserad av träning på det sättet. Däremot aktiverar jag gärna min hund på olika sätt, men det är något helt annat.
Efter alla mina samtal med den här hundtränaren har jag insett att det är väldigt svårt att sätta ord på det som faktiskt är skillnaden på henne och mig, i hur vi ser på hund, hur vi närmar oss och förhåller oss till hund. För mig handlar det till väldigt stor del om det där ordet “träning” och nödvändigheten i att göra det i så många olika situationer. Men; bara för att jag inte gör det innebär det inte att det är fel. Bara annorlunda mot mitt sätt.
Och det är helt ok för min del. 🙂