Ja! Idag – eller, igår, om man ska vara kinkig – klockan är faktiskt ett på natten.. Men igår var det ett år sedan på dagen sedan jag satte mig på tåget till Malmö för att hämta hem min hundvalp som jag inte träffat. Min åttaveckors Pip-Larsson (första smeknamnet redan på tåget hem) som tyckte det var rätt så jobbigt att flytta hemifrån.
Ett år har gått fort, och det har runnit otroligt mycket vatten under broarna sedan jag företog mig min resa för att hämta hem Boyo. Det blev inte alls vad jag hade tänkt mig – jag hade inte alls planerat att skaffa en till schäfer efter Ella. Men så blev det, och nu står jag här med min dryga unghund.
Han blev rumsren snabbt, min Boyo. Fast vi har haft radvis med olyckor efter det – till största delen på grund av hans taskiga mage som orsakat diverse högar (eller kanske snarare pölar) med brunfärgad, stinkande sörja på golven lite här och var. Tack och lov har vi hittat ett foder som fungerar – även om han fortfarande kan skita lite mjukt och ibland grötigt. Men till största delen skiter han rätt snyggt. Resten gissar jag beror på hormoner.
Jag har ju tyckt att min hund är rätt blåst. Och jämför man med Ella så är det väldigt lätt att uppfatta honom som både blåst och trög. Men ju mer tid vi spenderar tillsammans, och ju mer av den urtappade unghundshjärnan han hittar tillbaka till, desto mer inser jag att han faktiskt inte är blåst. Tvärtom – han är nog rätt smart. Skillnaden mellan honom och Ella är att Ella var så fruktansvärt snabb i skallen. Hon fattade saker innan jag hunnit komma på dem själv, och hon var på väg att göra nästa grej redan innan hon hunnit göra klart den första. Det är otroligt svårt att hinna med en sådan hund. Boyo är på ett helt annat sätt. Han behöver någon eller några sekunder på sig för att förstå vad jag vill att han ska göra. Det underlättar oerhört för mig som trots allt inte är någon expert på att träna hund (i mer avancerade grejer än sitt, ligg, stanna och så vidare).
Växt, har han gjort också, den lille rackaren. När han träffade Lilo första gången – dagen efter att vi kom hem, kunde han gå under hennes mage – med gott om utrymme. Nu är det tvärtom. Lilo kan springa under magen på honom, och det ser faktiskt hemskt roligt ut. Han är fortfarande lite tunn, men jag tänker att det är bättre att han är lite tunn och tar tid på sig att gå upp i vikt, än att han går upp för fort. Men det finns gott om utrymme för honom att lägga på sig – sist jag försökte mäta honom fick jag 71 cm på höjden. Han är ingen liten kille, Boyo.
På tal om Boyo och Lilo så är jag otroligt glad för bådas skull att de har varandra. Med tanke på Lilos bakgrund innan hon kom till Sverige (avelstik på puppy mill) så tror jag verkligen att det har varit fantastiskt för henne att få ha en egen valp som ingen tar ifrån henne. Och för Boyo – han har ju haft en extramamma som nu är hans bästa kompis.
Tidigare har jag skrivit om att min roll i Boyos liv är rätt liten, och att jag bara finns till för att han och Lilo ska ha någonstans att vara. Det är en uppfattning som börjar förändras. Jag tror att det beror på ett par saker; dels har Lilos matte gett mig helgerna fria (hon jobbar helg då och då) så att jag får mer ensamtid med Boyo, dels börjar han återfå lite förstånd och arbetsvilja så att vi kan träna lite kontakt och så vidare. Det låter kanske inte som så mycket, men för mig och Boyo gör det väldigt stor skillnad.
Senast idag, när Lilos matte kom och hämtade henne, sade hon att hon var så imponerad över hur lugn Boyo har blivit bara den senaste veckan. På grund av vädret hämtar hon Lilo uppe, så vi ska slippa stå ute och frysa och vänta, och även om hundarna busar loss rätt rejält direkt när vi öppnat dörren, så är Boyo faktiskt förmögen att lugna sig och till slut lägga sig ner. Det kunde han inte förut. Och det är så otroligt glädjande, för den här unghundstiden är verkligen olidlig, och det är så otroligt lätt att tro att det är en själv det är fel på, att man är världens sämsta matte som inte kan fostra sin hund.
Men nu börjar jag tro att det kanske kan bli något vettigt av honom till slut, ändå. Och det är jag så otroligt tacksam för.
Sedan är det ju i ärlighetens namn så att det är lång väg kvar att gå. Vi jobbar fortfarande med kontaktövningar på promenader, och han är fortfarande lättdistraherad in absurdum när han ser något spännande på håll. Men bara det att det faktiskt blir bättre gör en enorm stor skillnad – åtminstone för mig. Jag inser ju att han bara är fjorton månader, så det finns gott om tid kvar för honom att fortsätta tonårsstrula. Men tillfällena när han hör vad jag säger och förstår vad jag vill förmedla – åh, vad jag gläder mig till att ha en vettig, vuxen hund så småningom. ♥
Och tänk ändå – ett helt år tillsammans. Det är inte klokt. För att inte tala om hur fullständigt vansinnigt det är att åka från Västerås till Malmö, tur och retur på en och samma dag, för att hämta hem en valp man inte träffat. Herregud. Men det gjorde jag. Och jag är otroligt glad att jag gjorde det.
Jag kommer nog aldrig att upphöra att sörja och sakna min Ella. Men Boyo börjar ta mer och mer plats, och när den dagen kommer, kommer jag att sörja och sakna honom lika mycket. Och trots att de båda är schäfrar, märker jag att de har väldigt olika saker att lära mig. Boyo tar fram andra sidor i mig som Ella inte gjorde, och tvärtom. Det är faktiskt rätt häftigt.