Jag upphör inte att fascineras över hur extremt jävla as-hardcore många är när det gäller hur man har hund, och framför allt – vilka metoder man använder i sitt hundhavande. Jag skrev en kommentar på en fråga i en Facebookgrupp och tipsade om ett par ställen som kan hjälpa till om man har vad man själv upplever som “problemhund”. Inte ägnat att förvåna är att min kommentar blev ifrågasatt. Dagens inlägg kommer att handla om åsikter om teorier, metoder och varför/när man använder dem.
Larry Krohn, amerikansk hundtränare som är relativt stor på Youtube, säger att man tränar sin hund hela tiden genom hur man är. Notera skillnaden på att träna sin hund genom hur man är, och genom medveten, målinriktad träning. Att träna sin hund genom hur man är handlar mest av allt om att “bara” leva tillsammans. Om vi ska dra en jämförelse så tränar vi inte våra barn på samma sätt som vi tränar våra hundar, trots att barnen har en betydligt större och starkare roll i vårt samhälle än hundarna.
Det är häpnadsväckande hur otroligt enkelspåriga många människor är när det handlar om hundar (och förmodligen barn – jag vet inte, eftersom jag inte har några). Det är minst lika häpnadsväckande hur otroligt många som verkar sakna självinsikt och förståelse för hur den egna personen påverkar den eller de hundar som finns i den omedelbara närheten. Jag fascineras och skräms av hur det här med positiv förstärkning på något sätt har blivit Den Enda Sanningen, och hur totalt ovillig man är att ens höra något annat. Bortsett från här på bloggen är jag oftast försiktig med att uttrycka mina synpunkter omkring det här, eftersom jag riskerar att bli utskälld – av människor som inte kan hantera att alla inte tycker och gör likadant.
Jag fascineras också över det här med hur enkelspåriga hundmänniskor är när det gäller hur man är med sin hund. Positiv förstärkning i all ära, men det funkar liksom inte att ha handen full med godis 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan, månad ut och månad in, år efter år.
För mig handlar det om olika sätt att vara med sin hund som fungerar olika bra i olika situationer. Jag håller med om att positiv förstärkning fungerar fantastiskt bra om man ska lära sin hund någonting, oavsett vad det är. Däremot så är positiv förstärkning inte det första steget om man vill få igenom en förändring hos sin hund. Jag tror stenhårt på att det första man behöver titta på är sig själv (mig själv inkluderad) om man upplever att ens hund har någon form av problematik, eller bara svårt att lära sig något nytt.
Jag har aldrig varit på Gyllerboda hundcenter, utan har bara läst om deras filosofi och sett videoklipp på Youtube. Dogs of Pegasus har jag läst, lyssnat och sett rätt mycket av, men det är för långt bort för att det ska vara smidigt att ha besökt Alexandra och hennes hundar. Men metoderna båda dessa jobbar med handlar just om att lära känna sig själv för att kunna fungera bättre tillsammans med sin hund. Jag har otroligt svårt att se hur det kan vara något dåligt.
Jag tycker att det är fantastiskt att det är så många människor som har och/eller vill ha hund/ar. Det är en ynnest att få dela sitt liv med ett djur, och hundar är speciella. Men de är en helt annan sort än vi, de förstår verkligheten och kommunicerar på ett annat sätt än vi gör. Jag tror att vi människor är mer flexibla och benägna att följa (och nu menar jag inte såsom i auktoritärt ledarskap, utan “ha en relation med”) människor med svagare energi. Det är min fasta övertygelse att hundar, till skillnad från oss, fungerar bättre om och när de har någon att följa (ha en relation till) som dels kan fungera som guide, dels kan fungera som stöttepelare, lärare, lekledare, you name it.
Alla människor som har hund, kanske inte borde ha hund. Eller så borde de ha en hund av en annan ras (eller blandning av raser). På samma sätt som olika typer av människor inte fungerar så bra tillsammans (exempel; stor, kraftig utkastare på brutal bar och liten, tunn, försynt bibliotekarie) fungerar inte alla människor med alla (om några) hundar. Varför? Därför att energin och förmågan att kommunicera helt enkelt inte fungerar. Det måste inte vara någons fel, men av någon anledning skär sig människans sätt att vara och kommunicera med hundens sätt att fungera. I stället för att ägna sig åt att utveckla sig själv och se till att man hittar ett sätt att nå fram till sin hund, anstränger man sig med hundgodis och belöning trots att hunden fullständigt skiter i det man försöker förmedla.
När uppstår problem hos en hund? Varför uppstår de? Är det fel på hunden, eller är det hundens människa som är orsak?
Jag köper rakt av att det inte alltid är så kul att inse att det är man själv som är orsak till ett beteende hos den egna hunden, som av en själv och/eller andra upplevs som ett problem. Men man tjänar på att göra det. Särskilt eftersom den positiva förstärkningen med all största sannolikhet kommer att fungera bättre när man har gjort det. Självkännedom borde ingå i barnuppfostran, och eventuellt hundhavarskap längre fram i livet är bara ett skäl till det. Självinsikt och personlig utveckling kan bara vara av godo – det är i alla fall min personliga åsikt. Får man en bättre relation med sin hund på köpet är det ju uteslutande en win-win-situation.
Återigen; positiv förstärkning är inte en dålig metod. Men för mig personligen föregås den av självinsikt, självkännedom, förmåga att läsa sin hund, timing, förmåga att belöna och korrigera vid rätt tillfälle och på rätt sätt, och ett antal fler saker. Jag väljer att använda mig av delar från flera olika teorier och metoder – det funkar bäst för mig.