För två år sedan, ganska precis exakt på minuten, satt jag på golvet hos veterinären med Ella i min famn. Hon fick först en spruta, sedan en till. Det tog inte lång tid innan det var tyst och hon var borta. Två år utan Ella, och jag tror jag smäller av.

Det finns säkert den som undrar varför jag envisas med att skriva om en hund som är borta sedan länge. Det finns säkert de som tycker att jag är jätteknäpp som håller reda på hur länge sedan det var. Det finns säkert de som tycker jag är märklig som envisas med att minnas födelsedagar, datumet jag hämtade hem min valp, och så vidare.

Det skiter jag i. För mig finns det vissa dagar som är superviktiga, och för mig är det lika viktigt att fortsätta uppmärksamma dem så länge jag vill och behöver. Det gäller inte bara hundar, utan jag är lika noga med de katter jag förlorat. För mig handlar det om att uppmärksamma, minnas och hylla – och att sörja. För sörjer, det gör jag. Jag har redan brutit ihop ett par gånger inom loppet av någon timme, bara. För jag saknar min Ella så jag dör.

Jag önskar så att det var fysiskt möjligt att ha alla de djur man samlar på sig genom livet, vid liv, hos sig, alltid. Ella och Boyo skulle ha trivs så himla bra ihop. Molly hade gillat både Sotis och Saga. Zoe hade också gillat Boyo, om hon varit yngre och i bättre form. Jag hade älskat att ha dem allihop hos mig – plus alla hundar, katter och eventuella andra djur jag kommer att ha i mitt liv framöver.

Men just idag är det två år sedan Ella lämnade mig. Jag kan inte säga det på något annat sätt, jag förmår mig inte att säga det på något annat sätt. Det går inte. Jag vill inte. Hon lämnade mig, jag lämnade henne. Vi lämnade varandra, och det sliter mitt hjärta itu.

Men här är jag. Två år senare, utan Ella. Jag visste redan när hon var valp att jag ville ha en ny hund den dag hon var borta. Och utan henne har det fått plats fler hundar. Hon tog så mycket plats, Ella, att hon trängde undan alla tankar på en ny hund under hennes livstid. Hon ville vara ensamhund (eftersom Boyo inte fanns då), och det fanns inte heller utrymme (mentalt och känslomässigt) för någon mer än henne.

En nära vän till mig sade vid något tillfälle att det är tur att hjärtat är så stort att det finns plats för fler att ta sitt utrymme och sin kärlek. Och det är tur. För medan jag aldrig kommer att sluta älska Ella, och den kärleken är oändlig, så kan jag tack och lov älska mina andra djur också. Lika oändligt, fast på andra sätt.

Men varje speciell dag med varje hund eller katt kommer att fortsätta vara speciell för mig. För mig är de värda att minnas och vårda.

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Kommentarer

är avstängda på grund av återkommande spam.

Mina bloggar
Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Translation

Arkiv
Kategorier