Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om detta, men det är ett ämne som aldrig upphör att vara relevant. Tydligen är vi svenskar alldeles otroligt bra på att träna våra hundar, men jag undrar om vi är lika skickliga på att fostra dem. Låt mig berätta vad jag tänker på just idag.
Jag och Boyo har ju under det senaste året träffat en hel del potentiella daghundar. De flesta av dem har inte känts som att de skulle fungera hemma hos oss – mestadels för att Boyo är såpass drivande i sitt sätt mot framför allt mjukare och vekare hundar (vilket det inte är något fel att vara – det funkar bara inte skitbra med just Boyo).
Men vi har också träffat ett par hundar som i fråga om energi och framåtanda skulle ha kunnat fungera bra hos oss. Den ena av dem har vi haft på prov under några veckor, och det är bland annat den hunden som ligger till grund för det här inlägget.
För att inte peka ut någon specifik person tänker jag inte nämna ras på den här hunden, annat än att det är en av de tuffare och hårdare raserna och att hundens människor är väldigt, väldigt unga och inte riktigt visste vad de gav sig in på. De är väldigt rara och jag tycker mycket om dem, men kanske har de gjort sig själva en björntjänst.
Oavsett vilket – hunden i fråga är drygt ett år (ganska precis ett år när han var hos oss under några veckor), och därmed i en rätt kritisk period av sin mognad. Tonåring så det bara dröp om det, högenergisk och intensiv som tusan, och dessutom upplevde jag att han också hade en hel del dominanta drag. Lägg en envishet utan dess like ovanpå allt detta, så har vi en hund som inte är särskilt kul att ha att göra med.
Jag vet att förmodligen de flesta som ägnar sig åt positiv förstärkning kommer att vilja slå mig alldeles för färggrann för mitt eget bästa, men tro mig när jag säger det; vissa hundar kräver mer av de människor som hanterar dem, än positiv förstärkning. Vissa hundar kräver att människan som hanterar dem är minst lika envis som de, är förmögna att ställa sig raka i ryggen och ställa höga krav utan någon direkt förstärkning åt endera hållet. Och dessa hundar kräver detta som en helt egen metod, utanför positiv förstärkning.
För det är skillnad på att träna en hund och att fostra en hund.
Jag vet att de flesta som sysslar med positiv förstärkning inte alls håller med mig. Eller så håller de med mig, men använder sig av positiv förstärkning även i det de kallar fostran av sin hund. Och fungerar det för dem – skitbra. Jag är dock inte helt säker på att jag vill umgås med deras hundar, om det är hundar med ett skarpt och hårt psyke.
För det är lite det som är grejen. Den här hunden jag tänker på, behövde tillsyn och översikt under varenda sekund han var här. Jag har mer än gärna daghundar här hemma, men jag ser gärna att de inte behöver att jag tittar aktivt på dem hela tiden för att de inte ska göra dumheter. För mig är inte det att umgås – det är att inte få tillräckligt betalt för det jobb man gör.
Och för mig är det där skillnaden ligger i att träna och att fostra en hund. En vältränad hund är inte automatiskt en väluppfostrad hund. Det spelar liksom ingen roll om hunden kan sitt, ligg, vacker tass och så vidare, om den beter sig som ett arsle i sin vardag. Det är precis samma sak som de hundar som är skitduktiga på tränings- och tävlingsplanen, men inte kan gå en koppelpromenad på ett snyggt och prydligt sätt.
Därför att det är skillnad på att träna hundar i ett specifikt beteende och att se till att hunden kan föra sig både inomhus och utomhus.
Jag köper rakt av att unghundar är extra skitdryga och så jävla jobbiga att hälften vore nog. Det är inte så jättelänge sen Boyo var där. Men det är en enorm skillnad på att ha en unghund som i grunden är (hehum, var, och därefter kommer att bli) vettig, och att ha en hund som inte fått någon direkt fostran och därför tar sig friheter, har extremt höga tankar om sig själv, tror att det är ok att göra vad som helst utan konsekvenser, och därmed blir inte bara otrevlig och skitjobbig att spendera tid med – den riskerar också att bli farlig om det inte stävjas.
Och när jag säger stävja menar jag inte att man ska vara våldsam. Det jag menar med att stävja är just att lära sig att ställa krav, att se till att själv vara minst dubbel så envis som hunden, att vara konsekvent, att träna på tålamod och uthållighet, så att man kan visa hunden den vägen att det jag säger är vad som gäller – och det är inget snack.
Nu slår jag vad om att det säkert finns minst en person som tänker att han eller hon med lätthet skulle kunna träna en sån här hund till att bli vettig, och att jag inte vet vad jag pratar om. Till den kan jag bara säga – du har inte träffat den här hunden, så det är du som inte vet vad du pratar om. Att träna en sån här hund att bli vettig är att inte möta hunden där den är – anser jag. Medan jag är helt övertygad om att de flesta hundar inte behöver ett fullt lika övertydligt, stabilt och kraftfullt ledarskap som det jag pratar om här – så finns det hundar som faktiskt behöver det för att fungera.
Jag kan för övrigt säga att även om jag själv tyckte att den här hunden var enormt påfrestande att ha här, så älskade han att vara här. Varför? Därför att jag tog mig friheten att sätta gränser, att lägga ner tid och energi på att sänka hans energinivå, att sätta krav – och ge konsekvenser. Det tog nästan en vecka, men när han väl fattat att han inte hade mycket att komma med, njöt han oerhört av att kunna slappna av lite.
Han blev inte perfekt – men hade han fortsatt vara här utan uppehåll hade jag nog kunnat få hyfsad ordning på honom, förutsatt att hans människor lagt ner tid och energi på sitt håll. Nu blev det inte så, och när han kom tillbaka efter några veckors uppehåll hade han glömt allt och var tusen resor värre. På grund av det, samt hur han påverkade Boyo – och även mig själv, valde jag att tacka nej till fortsätta ha honom här. Ibland måste man ta hand om sig själv också.
Det är därför det är allmänkunskap att känna till att vissa raser inte är lämpliga för exempelvis personer utan kunskap och erfarenhet, eftersom så mycket kan gå fel, samt att man bör göra rejäl research innan man skaffar en ras, oavsett vilken ras det gäller.
Och jag vet precis vad jag själv tycker är viktigast av det här. För mig är det allra, allra viktigaste att min hund är vettig. Boyo är långt ifrån perfekt, men han är en otroligt snäll, glad och kärleksfull hund. Sen att han är stor, rätt klumpig, ofta vill vara närmare folk än de har lust med (typ; sitta i knät) – det kan jag leva med (människorna också). Jag väljer att lägga mer energi på att fostra min hund än att träna honom i alla möjliga och omöjliga beteenden.