Jag har knappt bloggat överhuvudtaget under hösten. I stället har jag ägnat mig åt att återhämta mig, framför allt – faktiskt, efter den utbrändhet jag drabbades av efter alla cancerbehandlingar. Jag har varit utbränd tidigare och är sådär lite löjligt stresskänslig, så jag är inte förvånad. Dock är det drygt.
Men – Boyo har hunnit bli hela fyra år, så jag tänkte berätta lite om min knäppgök till hund (eftersom ni naturligtvis aldrig har hört något om honom tidigare 😀 ).
Om du har läst om Boyo tidigare, så kommer du kanske ihåg att jag upplevt honom som oerhört okoncentrerad och lättdistraherad. Well – det är han fortfarande. Framför allt utomhus. Han är dessutom rätt knäpp såtillvida att han delar sin uppmärksamhet mellan doft och syn. Som okastrerad hanhund vill han ju gärna klistra fast näsan i backen när vi är ute, vilket jag kan uppleva som smådrygt eftersom vi aldrig kommer någonstans. Promenaderna med honom tar extremt lång tid i jämförelse med Ella. Men han är dessutom väldigt nyfiken på ljud, och det han ser. Han kan fastna och stå och glo på något en bra stund innan han är klar och kan tänka sig att gå vidare. Herregud, säger jag bara – det är en rejäl #facepalm på det.
Han har rätt många dåliga sidor, faktiskt, min hund. Han är rätt stor, klumpig, totalt ovetande om sin storlek, han är osmidig och rätt närgången i sina kärleksyttringar. Han vill gärna klättra/hoppa på den han hälsar på, och så vill han allra helst stå och hänga med frambenen över ens arm. Nya perspektiv på världen, det är liksom Boyos grej. #anotherfacepalm Som den schäfer han är, är han också väldigt lättexalterad och kan vara svår att få ner i energi när han väl kommit in i en uppåtgående spiral. Ella var betydligt värre – det ger jag honom. Men ändock. Han kan också vara pipig och allmänt töntig ibland – och så är han extremt mammig (fast det har faktiskt blivit bättre).
Sen har han sidor som är både bra och dåliga, beroende lite på hur man ser det. 😀
Han har till exempel en inställning till livet att ALLT är fantastiskt. Alla han möter älskar givetvis honom lika mycket som han älskar dem. I hans värld finns det liksom inte, det där med att någon skulle kunna vara elak. Han bara förväntar sig bra saker, och uppför sig därefter. Han tar sig friheter utan att ens tänka efter ibland, vilket för vissa är charmigt medan det för andra är ytterst störande.
När det gäller andra hundar är han på det stora hela väldigt bra, faktiskt. Han är en happy-go-lucky-hund, och vill mest ha kul. Sen är det ju det faktum att han är väldigt framåt och gå-på-ig, vilket av somliga hundar kan uppfattas som burdust och ouppfostrat. Dock har han ju umgåtts med diverse hundar i hela sitt liv på mer eller mindre daglig basis, så han är rätt bra på det där med hundspråk, trots allt. Han är ju extra bra med hundar som är lite försiktiga och skygga av sig – han visar att livet inte är ett dugg läskigt, och drar med sig dem av bara farten.
Sedan är ju Boyo inte särskilt rastypisk när det gäller utlopp för energi, kan jag tycka. Förra vintern var ju inte ett dugg kul för någon av oss, med tanke på hur utmattad jag var av cellgifter. Våra promenader var mest för att rasta honom, och blev oftast inte längre än runt kvarteret. Jag tyckte rätt synd om honom, men han blev aldrig sådär dryg som man tänker att en hund kan bli av för lite fysisk rörelse. Dessutom var han superduktig när vi gick i trapporna (jag bor på tredje våningen) eftersom det gick så långsamt.
Han är faktiskt en riktig soffpotatis, även om han naturligtvis uppskattar att gå en rejäl promenad. Nu under hösten har jag haft problem med en trasig hälsena, så i stället för att gå så långa promenader som jag planerat, har Boyo fått gå med klövjeväska med vikt för att få ut lite extra av promenaderna. Nu äntligen börjar hälen kännas bättre, så förhoppningsvis kommer vi att kunna gå längre inom någon slags relativt snar framtid – fram tills det börjar bli varmt. Och innan jag glömmer; klövjeväskan har gett resultat. Boyo har börjat bli lite grövre – äntligen, till min stora glädje.
Är Boyo vad jag hoppades att han skulle vara?
Ja och nej.
Jag hade nog förväntat mig att han skulle vara mer som Ella – framför allt i fråga om koncentration och fokus. De är väldigt lika på många sätt, särskilt i just det faktum att de båda är schäfrar. Som individer är de dock väldigt olika. Ella var driven, Boyo är väldigt laidback. Ella ville alltid framåt, Boyo njuter mer av här och nu. Ella lärde sig det man ville innan man hunnit lära ut det. Boyo är betydligt trögare och långsam än hon.
Boyo är dock betydligt mer lätthanterlig än Ella någonsin var. Även om han kan vara dryg när han blir stissig, så är han lättare att ta ner. Han har heller inte lika mentalt bråttom som Ella, vilket faktiskt är rätt tacksamt som privatperson. Han är en oerhört trevlig hund, trots sin klumpighet och närgångna sätt att visa kärlek.
Min hund är långt ifrån perfekt. Det finns säkert jättemånga som tycker att han är rå i kanterna och ouppfostrad – och det får man naturligtvis tycka. Men för mig – för oss, funkar han. Tillsammans har vi hittat ett sätt att ha vår relation som jag personligen uppskattar oerhört.
Så min stora, klumpiga, osmidiga mupphund – grattis på 4-årsdagen, mattes lillprins! ♥