Innan jag ger mig in på min irritation över nyår, ska jag passa på att önska just – Gott Nytt År! 🙂 Även om jag personligen har mina åsikter om hur nyår firas, så är ju ändå de flesta nöjda med att en siffra ändrats i året. Nu är 2024 strax tre timmar gammalt, och ligger helt nytt, snövitt, oskrivet och fräscht framför oss.
Med det sagt; låt mig upplysa om att jag tillbringat större delen av nyårskvällen med att vara sur och grinig. Inte på vare sig Molly (katten) eller Boyo, utan på människor och deras övertro på sig själva och deras plats i den naturliga ordningen.
Jag pratar naturligtvis om det här med fyrverkerier.
Jag bor i Västerås med mina djur, och de senaste 7 – 10 åren eller så, har jag fascinerats av att fyrverkerierna blivit färre och färre för varje år. Förra året var riktigt trivsamt lugnt, förutom runt 12-slaget. Men till och med då var det koncentrerat till ungefär en halvtimmes smällande – sen var det lugnt igen.
I år var det helt annorlunda. I år började smällandet redan runt åttatiden på kvällen, sådär sporadiskt som det blir när folk lite här och var drar iväg en raket för att det är kul och för att de kan.
Missförstå mig rätt.
För min egen del gillar jag fyrverkerier. Det är jättefint att titta på. Det är färggrant och festligt – jag håller med om allt det.
Men det är det, därför att vi har lärt oss att det ska vara så. Och det är dessutom något som är påhittat av människor. Vi tar oss rätten och friheten att dundra på under rätt många timmar, oavsett vad det har för inverkan på miljön – för att inte tala om djuren.
Det finns inte ett enda djur som har varit med och bestämt att det ska dundras och smällas in absurdum på nyårsafton (eller någon annan dag). Det finns inte ett enda djur som tycker att det är ok. En del bryr sig inte, andra tycker att det är lite småläskigt, andra igen stänger av helt – och en del djur dör av skräck.
Och det är här min hjärna inte får ihop det.
Vem har gett oss människor rätten att göra skada på de som inte varit med och bestämt? Varför tror vi att vi är så häftiga att vi kan bestämma över precis alla andra arter som finns på jorden? Sen när är det ok att de ska behöva lida för att vi är så häftiga?
Jag har rätt vassa åsikter om människor, eftersom jag tycker att vi är den mest blåsta arten på jordklotet. Det sägs väldigt bra i filmen the Matrix – att vi är parasiter som bara sprider ut oss, mer och mer tills det inte finns någonting kvar. Det överensstämmer i väldigt, väldigt hög grad med min egen åsikt om människor som art.
Nu har jag haft tur med framför allt mina hundar. Ella brydde sig inte alls, som unghund och vuxen hund. Hon började engagera sig när hon var runt 6 – 7 år gammal, men hon blev arg och skulle skälla ut alla fyrverkerier. Boyo är lite annorlunda. Han blir orolig och har svårt att slappna av. Han vill gärna krypa in i mina knän, om han kunde, men nöjer sig med att vara så nära som det bara går, och varierar det med att vandra rastlöst fram och tillbaka, eller möjligtvis krypa in under ett bord eller liknande. Men mer än så blir det inte – tack och lov. Molly, hon gömmer sig när det låter som värst. Men hon blir inte heller överdrivet rädd, utan tycker mest att det är lite småjobbigt och skulle föredra om det var tyst och lugnt, som hon vill ha det.
Det här är ett stort irritationsmoment för mig. Jag blir oerhört ledsen för de djur som lider av det här – och de är många. Samtidigt blir jag riktigt arg på de som envisas med att hålla på, bara för att de kan och för att deras verklighet inte innefattar annat än deras egen ögonblickliga tillfredsställelse. För att inte tala om att jag blir arg för att samhället och den värld vi människor byggt upp är så extremt fokuserat på OSS, och inte tar hänsyn till att det faktiskt finns andra arter som inte varit med och valt.
Jag tycker inte att man nödvändigtvis måste förbjuda fyrverkerier helt och hållet. Men jag tycker verkligen att privatpersoner inte borde få varken köpa eller använda utan straff. Ett förslag är att enbart kommuner får köpa och använda fyrverkerier, och att tidsperioden de får användas är begränsad till max en halvtimme runt tolvslaget.
Nu tror jag att jag har kläckt ur mig tillräckligt om min irritation över nyår. Till min stora glädje har Boyo hittat sin favoritleksak, som han inte alls ville leka med när det dundrade som värst. När dundret lagt sig låg han och snarkade som en full lastbilschaffis under bordet. ♥
Och vi – vi hörs vidare under 2024. 🙂