Igår var det sex månader sedan jag förlorade min Ella. Sex månader utan hennes närvaro. Sex månader att vänja mig vid att leva utan hennes absurda energi och livsglädje. Jag har svårt att greppa att det redan gått så lång tid. Ett helt jävla halvår. Hälften av ett år. Så många dagar utan min Ella.
Ni minns säkert att jag skrev ett inlägg om Zoe för ett tag sen. Zoe, min supermuppiga, skitdryga katt. Klumpedunsen, min knubbiga tant som inte längre tycker att det är skitkul att vara med. Det är märkligt hur tydligt jag ser det, även om jag inte kan svära på om någon annan skulle märka det….
Jag har inte skrivit på ett tag, för jag har inte känt att jag haft något vettigt att säga. Det är många saker som rör sig i mitt huvud, och det här med hundar är en av dem. På gott och ont, kan jag säga, eftersom tankarna är både positiva och.. inte nödvändigtvis negativa, men…
Zoe är, by far, den drygaste katt jag har levt tillsammans med. Herregud, vad den katten kan göra mig vansinnig. Hon promenerar runt och vrålar, mest bara för att hon kan. Hon envisas med att, så fort jag sträcker ut handen för att klappa eller lyfta upp henne, hålla fast min hand mellan framtassarna och…
Det kändes knepigt att publicera mitt förra inlägg, eftersom jag ägnade natten till idag (och större delen av idag) med att vara ledsen. Det liksom kommer över mig med viss regelbundenhet, sorgen över Ella. Större delen av tiden trycker jag undan det, för att jag inte riktigt klarar av att ta in allting på en…
Min verklighet töms på Ella. Jag tänkte på det när jag kom upp från tvättstugan idag. Jag har i tio år oftast haft Ella med mig ut när jag tvättar, för att passa på att gå en promenad medan maskinerna går. Nu gör jag inte det, utan läser en bok eller så, medan maskinerna och…
Det finns både för- och nackdelar med att ha Egon här under lite drygt en vecka. Fördelarna är rätt många; jag kommer ut på det sätt jag vill, jag får hundgos, jag har hela soffan och hela sängen full med korta, vita och gråa pälsstrån, Egon och småflickorna (katterna) går bra ihop… Men det finns…
Jag jobbade som porträtt- och bröllopsfotograf innan jag blev sjukpensionär. Herregud, vad osexigt det låter att var sjukpensionär. Oavsett; min stressnivå har sjunkit i så hög grad att jag inte skulle klara av att jobba som fotograf igen. Trist, men sant.
Jag har haft Karma här flera dagar den här veckan. Dessutom har jag och småflickorna haft herrbesök på rummet; Egon, en äldre polarblandningsgubbe på runt tio bast som hängt med oss i ett par hela dagar. Jättemysigt tycker både jag och Molly, medan Zoe vägrat komma in från balkongen och bara fräser så fort någon…
Jag tillhör ju de som tror att det enda som händer när man dör är att man ändrar form. Det vill säga; man försvinner inte egentligen, man bara ändrar form och tillstånd. Kroppen vi har under våra liv är bara ett fordon vi använder oss av just för att leva igenom.