På onsdag är det fyra veckor sedan jag hämtade hem Boyo. Herregud, vad tiden har gått fort. Det känns på en del sätt som att det bara var två veckor sedan, medan det på andra sätt känns som att han alltid varit här. Valptiden är på många sätt otroligt mysig, men jag skulle ljuga er rakt upp i ansiktet om jag sade att det är en dans på rosor.

Boyo är på det stora hela en väldigt trevlig och mysig valp. Han är lätt att ha att göra med, och lyssnar relativt bra (för att vara valp 😀 ). Det jag upplever som jävligt tradigt är nog vad de flesta valpars människor tycker är jobbigt; rumsrenheten och tuggandet. Och då är Boyo ändå inte särskilt jobbig med endera av det, heller.

Det jag tycker är som jobbigast med just den här perioden av Boyos och mitt gemensamma liv är frånvaron av sömn. Han håller sig nätterna igenom, men eftersom jag ansträngt mig rätt hårt för att så långt det är möjligt undvika kissolyckor inomhus har jag sett till att vi varit ute sent och klivit upp tidigt. Det innebär väldigt lite sömn för min del. Lägg på detta att han sedan några dagar har en period där han vaknar mitt i natten och vill vara aktiv en stund. Det innebär; klättra omkring i sängen (han sover med mig), tugga och bita lite på mig, överkastet, hoppa ner på golvet och trava runt lite, för att sedan vilja upp i sängen igen.

Jag har inte sovit ordentligt eller tillräckligt mycket på en månad. Det börjar ta ut sin rätt, och jag märker att jag blir mer lättretlig och irriterad på saker som inte är någons fel. Inte mitt fel, men inte heller hundarnas (Boyos och Lilos) fel. Det är ungefär som att ha pms, för er kvinnor som läser – jag bara blir skitirriterad av så små orsaker att det är löjligt åt det, men kan inte göra något åt det eftersom det beror på att jag är så trött att jag knappt vet vad jag heter eller vad som är upp och ner.

Det frustrerande med det hela är förstås att min trötthet och oförmåga att inte reagera på småsaker gör att hundarna känner av mitt känslotillstånd, och reagerar själva på det. Det är lögn att säga att det är åt helvete, för det är det verkligen inte – men jag vet ju hur det fungerar, och så blir jag irriterad på mig själv för att jag inte klarar av att känna mig sådär stabil och balanserad som jag trivs bäst med. Men; självkännedom är bland det sexigaste jag vet, och jag råkar veta att när jag är trött blir jag mer obalanserad och instabil. Inte för att det är en ursäkt till att inte jobba hårt för att uppnå balans och stabilitet, men jag har också min bipolära sjukdom som kan ställa till det för mig (även om jag är förvånansvärt stabil ur det perspektivet).

Botemedlet är ju enkelt – men då får jag torka kisspölar i stället, och jag har inte alls lust med det mer än jag nödvändigtvis måste. Plus att det inte spelar någon roll om jag tänker att jag ska sova längre – jag vaknar automatiskt när Boyo börjar röra på sig.

Så just nu går jag mest runt och tycker synd om mig själv. Det tänker jag dock inte göra i all evinnerlighet – förr eller senare kommer Boyo att bli helt rumsren, och dessutom kunna hålla sig fler timmar om nätterna. Jag kommer att kunna sova ordentligt utan att bli väckt, och jag kommer dessutom att slippa fundera över det här med hans trilskande mage.

En annan sak som gör att jag lätt blir irriterad, för övrigt, är att jag bor trångt. Jag har en dåligt planerad tvåa, och så länge Boyo inte är rumsren stänger jag in oss i köket för att begränsa utrymmet där det kan hända olyckor (och det har ändå hänt på andra ställen). Men alltså; mitt kök är väldigt litet, och jag ser så oerhört fram emot att han blir såpass stor och rumsren så att jag kan lita på att det inte händer olyckor när jag inte ser, och att jag kan lita på att han inte tuggar sönder grejer för att det kliar i munnen.

Den dag jag bestämmer mig för att skaffa en till hund ska jag nog se till att ha träffat en karl först. Att ensam ta hand om en valp är rätt drygt, faktiskt. 😀 Jag har nog nått det där stadiet där jag överväger att ifrågasätta mig själv och varför det kändes så nödvändigt att ha en hundvalp, just.

Därför är jag trots allt väldigt tacksam över att valptiden är den kortaste – snart är han unghund, och den perioden har förvisso sina nackdelar, den med, men han är i alla fall rumsren vid det laget, och förhoppningsvis kommer jag att kunna sova ordentligt. 😀

Det känns viktigt att skriva det här inlägget, eftersom det här med att ha valp faktiskt är rätt jobbigt. Alla valpar är ju olika, och det är jobbigt på väldigt olika vis. Ella tog tid på sig med att bli rumsren, medan en annan tikvalp från Försvaret jag hade hand om ett tag var väldigt snabb på den fronten. Men då var hon i stället helt hysterisk på att tugga sönder grejer och äta upp kläder, sängkläder, filtar, dricksglas och så vidare, i stället. Det jobbigaste med Boyo är att jag är så trött, och ägnar så mycket tid åt att grubbla över hans mage och tarmaktivitet.

Nu ska jag sluta gnälla och tycka synd om mig själv, och återgå till att jobba på min inre balans, stabilitet, och att vara en så bra matte som möjligt. 🙂

Wish me luck! ♥

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Kommentarer

är avstängda på grund av återkommande spam.

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Translation

Arkiv
Kategorier
Samarbeten

Fenrir Canine Show