Two weeks ago I was sitting on the floor of the vet with Ella in my arms. She was disloyal, completely relaxed. There was not an iota of life left in her body. I was prepared to sit there for a long time with her when everything was finished, men jag klarade inte av att se hennes ögon så jag gick. Jag lämnade henne med snuttefilten virad om henne, och så gick jag.
By that time var hon ju redan död, så jag tror inte hon brydde sig nämnvärt. Nu sitter jag själv här, två veckor senare och undrar hur i helvete det gick till att det redan har gått två veckor.
Under these två veckorna som gått har jag distraherat mig rätt hardcore med att skriva färdigt och göra färdigt en bok som jag hoppas ska kunna bidra till min nästa hund. Bokens innehåll hör hemma på bipolarblog.se om du är intresserad. Men nu är jag i princip färdig med boken, och även om det kommer att gå åt en del tid och energi att marknadsföra och sälja den, så har jag helt plötsligt en massa tid att fundera och framför allt – feel, again.
Jag har ju haft Karma här, of course – groenendaeltiken jag skrev om förra veckan. Men det är bara en eller ett par dagar till, sedan återgår hon till sin ordinarie dagmatte. Jag hade också en polarblandning här i lördags – en äldre herre som Ella lekte en del med i rastgården när de var unghundar.
And that is supermysigt att ha hundar här. Men de är inte Ella, och de är framför allt inte mina hundar. Och det gör verkligen all skillnad i världen. Min egen hund är min egen relation. Någon annans hund är något helt annat, och det går liksom inte att jämföra. Alls.
Efter två veckor märker jag att jag inte alls mår bra av att inte ha hund. Jag behöver ha en hund i mitt liv, av rätt många skäl. Ett skäl är att jag inte går ut utan hund. Jag undviker det så långt det är möjligt. Jag är inte socialfobisk, det är bara det att jag ifrågasätter vad jag ska ut och göra utan hund.
Men jag märker också att mitt behov av att vara behövd är mer omfattande än jag hade föreställt mig. Jag och Ella har behövt varandra på lite olika sätt, och nu när hon är borta har jag ingenstans att göra av mina behov, förutom att bygga upp egen frustration, oro och i viss mån – faktiskt ångest.
Så det enda som egentligen håller mig flytande just nu är tanken på att jag så småningom (alltför lång tid enligt mig) kommer att ha en ny hund. Another dog. En hund som inte är Ella, men som är min hund. En hund jag kommer att ha en superhäftig relation till – also, men inte som med min Ella.
Hemskt ledsen att det blir så mycket tjat om Ella, nya hundar, daghundar, hur olika hund och hund är, and so on. Jag kan inte rå för det – det riktigt bra innehållet kommer tillbaka. Jag behöver bara lite tid att acklimatisera mig som hundlös först.