Yes. I don't really know how to start this post. The days pass and look exactly the same. Even more so now, than before Ella left me. I distract myself with various things, and sometimes pauses to cry and be generally sad.
I experience that there are so many thoughts and feelings that are in conflict with each other. I miss Ella so I think I'll snap. But when I toy with the idea that I could have kept her a little longer, my whole self wants to turn inside out. I am thankfully completely comfortable with my decision. I regret nothing. I could not have done otherwise.
It's nice to know that it is so. It's nice to know that it wouldn't have been nice to either of us to keep her over the summer.
Unfortunately it does not that I miss her any less. I don't necessarily long for her, because I know she's where she's supposed to be. But I miss her. I miss quirky things, like she already knew in the stairwell that one of the cats had pooped, and as soon as I took off her collar and leash rushed to the litter box to eat cat poo. Disgusting – and, incredibly. But very, very much Ella.
But I miss also to tuck her in before I go to bed. I miss sitting on dass and fiddling with her hind paws. She was very girly in her hind paws. I miss caressing her forehead and between the eyes. To kiss her between the nose and the mouth. I miss the feeling of having her here.
It is also extremely strange not having to quiet a barking dog when someone knocks on the door. Now people are ringing and it's completely quiet in here. Ringklockan låter väldigt högt i den tystnaden.
Sedan finns ju naturligtvis de rent fysiska aspekterna av det här. I am, by default, väldigt stillasittande. Med Ella kom jag ut på promenader flera gånger om dagen. Utan henne går jag inte ut alls. Jag rör knappt på mig alls. Det har inte gått så jättelång tid, men jag märker redan negativa, fysiska effekter av att jag inte kommer ut. Jag har exempelvis vissa sjukdomstillstånd som gör att min kropp inte gynnas av att inte komma ut och röra på sig.
Men mest av allt är jag ledsen över att jag är en relation fattigare. Ella var speciell för mig. Jag vette tusan hur vi lyckades få till det så bra som vi gjorde, men det gjorde vi. Jag är ledsen över att det inte finns någon där som kräver saker av mig. Som behöver mig. Jag är otroligt dålig på att göra och vara saker för min egen skull; jag behöver någon som behöver det åt mig.
Och nu finns det ingen där som kan ta emot allt det jag ger för att fylla behovet. Ella finns inte där – det är tyst och ekande tomt.
Samtidigt märker jag att jag anpassar mig väldigt snabbt. Och bara det i sig är så otroligt märkligt. Jag tänker tillbaka och undrar om det var såhär jag levde förr. Innan Ella. Och så tänker jag igen att det här tomrummet får aldrig inträffa igen. Jag kan inte leva utan hund – it kind of does not work. Jag kommer att behöva ha två, eventually. Continuously. Så att det inte blir uppehåll emellan. Det är inte bra för mig.
Samtidigt – again, märker jag att det känns hur skumt som helst att tänka på en annan hund. En annan min hund. Kan jag ha en annan hund än Ella? Kan jag älska en annan hund såsom jag älskat henne? När jag skaffar en annan hund – är jag otrogen då? Jag förstår ju att det inte är så, but it feels som att jag lämnar henne då.
Men visst. Det finns fördelar också. Jag är inget stort fan av sommaren, och att inte ha hund innebär att jag inte behöver ta på mig byxor eftersom jag inte behöver gå ut. Alls. Jag behöver inte heller gå ut om det spöregnar eller är snöstorm och svinkallt. There will also be no mountains of fur on the floors, or for that matter, no blood stains when she runs.
So sure. But the cons outweigh the pros. I'll take the coat, the bloodstains and the walks – any day, rather than not having everything else. I will curse myself as many times as I did with Ella during the fur shedding, but it's worth all the trouble anyway.