Jag skrev i något inlägg nyligen att jag gillar att lära mig saker av hundar, och så är det. En sak till jag har lärt mig av och med Floki är att förebyggande träning är det allra, allra viktigaste och bästa man kan göra för sig själv och sin hund. Jag ska försöka trassla ut mina tankar om saken här nedan. 😀
Det här inlägget grundar sig i två saker; finska lapphunden Floki, samt den valp som förhoppningsvis om några månader kommer att flytta hem till mig (valpen är inte gjord än). Floki har med saken att göra därför att han, trots att han är en söt och go hund på många sätt, inte alls är särskilt rolig att promenera med. Flokis matte är fullt medveten om problematiken, och vi har kommit överens om att det är något som nödvändigtvis måste tränas på. Eftersom jag inte har honom kontinuerligt, är det på henne det största ansvaret ligger.
En promenad med Floki innebär nämligen att han tror att han kan och får göra precis vad han vill, när han vill och hur han vill. Han fladdrar fram och tillbaka, kräver att få lukta på den där tusendels millimetern tre meter bort som är så spännande. Han är okoncentrerad och ofokuserad och är på det stora hela svår att få kontakt med. Dessutom försvinner han helt in i sin egen lilla bubbla så fort han ser en annan hund. Han skäller, gapar och ställer sig i kopplet, och när det är riktigt illa går det inte att få kontakt.
Det är, av något skäl, lite lättare att gå med Floki när Lilo är med. Jag har inte tillräckligt stor erfarenhet för att vara helt säker på varför, men en kvalificerad gissning är att hon är en bra förebild och att hennes energi (oerhört lugn och passiv) har en lugnande effekt på Floki. Det verkar som att ”bara” jag inte riktigt räcker för att Floki ska börja förstå det här med att struktur, ordning och reda är en bra sak när man är ute på promenad. Lustigt nog, eftersom det är mycket lättare för honom att förstå det inomhus. Fast i och för sig; det finns inte så mycket att distraheras av inne, och avstånden är mindre och därför lättare för mig att kontrollera.
På tal om Lilo i sammanhanget; jag gillar det här med att en hund hjälper en annan. Lilo kommer att vara guld värd när det gäller att hjälpa mig fostra min valp. ♥
Oavsett vilket; det här beteendet behöver förändras eftersom det inte är någonting jag vill ska överföras på min hund. Floki väger enligt sin matte 17,5 kilo. När han muppar loss är det möjligt att dra in kopplet, vilket inte kommer att vara fullt så lätt med en hund på 50 – 60 kilo. Att låta min hund lära sig ett sådant beteende skulle vara rent oansvarigt av mig, och det är jag inte villig att anklagas för.
Och det är där valpen kommer in. Så fort jag och min valp lämnar uppfödaren kommer vi att börja träna på ett vettigt sätt att föra sig i samhället. Jag har skrivit om saker jag tycker är viktigt tidigare, men det är värt att ta upp igen. Följsamhet och kontakt känns extremt viktigt, liksom socialisering och miljöträning. För att inte tala om hur man beter sig när man ser hundar på avstånd. 😀 Eller för den delen (till skillnad från Ella); hur man beter sig när man ser folk man gillar på avstånd.
Vilket leder mig till hela poängen av det här inlägget. Man får aldrig glömma hur extremt, otroligt jävla asviktigt det är att börja träna de här sakerna medan hunden är valp. Man kan liksom inte vänta med det, för då får man problem av ett eller annat slag förr eller senare. Det finns exempelvis en hund (gigantisk schäfermix) i min trappuppgång vars promenader består av att gå till och från bilen, åka iväg nånstans och – tja, vad de nu gör när de är borta. Varken husse eller matte klarar av att hålla ordning på hunden när de ser en annan hund. Är de på väg ut och ser mig med en hund vänder de och går in så att jag kan passera innan de vågar ta ut hunden.
Man måste se till att ens egen hund fungerar. Som hundens människa är det min plikt – både för hundens och min egen skull. När Ella var valp lade jag ner oerhört mycket tid och energi på koppelträning, miljöträning, socialisering, kontaktövningar och så vidare – vilket, skall erkännas, inte enbart var för vår skull utan också för att den personal vi mötte hos Försvarsmakten skulle tycka att vi var duktiga. (Det gjorde de också. ♥ ) Det ska vara njutbart att leva med en hund, i alla situationer och sammanhang.
Jag vill för övrigt poängtera att medan jag jobbade väldigt hårt på att Ella skulle få lite vett och etikett, så var hon långt ifrån en perfekt hund. Hon hade muppiga idéer för sig som alla andra hundar. Men till skillnad från de flesta andra hundar var hon avlad till att ha en extrem energi och arbetsvilja. Eftersom jag inte kunnat möta henne på den punkten slog hennes energinivå över och gav uttryck på sätt som var rätt jobbiga att hantera dag ut och dag in. Men hon var faktiskt (även om det nog var många som trodde det) inte ouppfostrad.
Hon var bara – Ella. ♥