My reality is emptied of Ella. I thought about it when I got up from the laundry today. I have ten years usually had Ella me out when I wash, to take the opportunity to go for a walk while the machines are running. Now I don't, but reading a book or something, medan maskinerna och tumlaren går. Och jag insåg att verkligheten när Ella fanns, försvinner längre och längre in i dimmorna.
Något annat vi gjorde, jag och Ella, var att när vi hämtat tvätten (och hon fått pinka för natten), or for that matter, varit på promenad – framför allt det senaste året när hon bara blivit äldre, fått mer ont, blivit tröttare och så vidare, är att stå och vila en stund på någon av gräsplättarna utanför huset. Jag stod och rökte, och hon lade sig och vilade innan vi gick upp (till tredje våningen).
När jag hämtade tvätten för en liten stund sen, stod jag och rökte på gräsmattan, såsom vi gjort så många gånger. Jag stod och tittade upp mot mitt köksfönster, och tänkte för mig själv – hur kan jag någonsin flytta härifrån? Jag har levt tio år med min Ella i den här lägenheten. Alla mina år med henne finns här, i och omkring den här byggnaden.
Hur ska jag kunna lämna det? Övriga år skiter jag fullständigt i – jag trivdes bara här de första åren jag bodde här. Men just åren med Ella. Att lämna dem här, i det här huset, i det här kvarteret, innebär att lämna henne ännu längre bak i minnets dimmor, and how kan jag göra det? Hur kan jag lämna ett ställe där mina minnen av Ella är så otroligt starka och påtagliga? Om jag flyttar, vem kommer då att minnas att hon gått här?
Jag förstår på fullt allvar inte hur jag ska klara mig utan Ella. For real, och på sikt. Lever gör jag ju uppenbarligen, men det är stor skillnad på att överleva och att klara sig när det gäller relationen till sin hund.
Jag inser ju att det kommer att ge sig, med tiden. Jag kommer att lära mig att leva utan henne. På sätt och vis har jag redan gjort det. På sätt och vis inte. Jag känner mig vilse utan henne. Att leva tillsammans med Ella gav mitt liv en riktning som jag inte upplever att jag fått på något annat sätt.
I realize too att jag kommer att älska mina kommande hundar precis lika mycket, fast på ett annat ställe i hjärtat (det var en kompis till mig som sade att hjärtat är så stort att man inte måste stoppa in alla djuren på samma ställe – de får plats allihop ändå).
But just today, just precis nu, spelar det ingen roll att tänka så. För jag saknar min Ella så jag tror att jag smäller av. Och jag vill inte att hon försvinner in i dimman alltför långt, trots att jag vet att det är så det blir. Jag vet att det är naturligt och helt ok att det blir så – men jag vill inte. Jag vill nämligen ha min hund här. Med mig.
Det är tur att tårar torkar, för annars hade jag nog tamejfan kunnat drunkna i dem. Oh my God, vad jag gråter. Och har gråtit. Och kommer att fortsätta gråta. Det tar verkligen aldrig slut.
Oh well; för tillfället får jag försöka trösta mig med att förr eller senare är vi tillsammans igen. Jag tillhör ju de som tror att man träffar de man älskar, när man dör. Och dör gör ju även jag, vid något tillfälle. Och då ska jag hänge mig åt alla de fyrbenta jag levt, lever och kommer att leva tillsammans med.